Mitt bagage stod packat, Lars klev upp och brassade omelett redan före klockan sju och av gårdagens utsvävningar i tiki-drinkarnas underbara värld märktes inte ett spår. Efter en dusch och fyra svep med rakhyveln satte vi oss till bords och kalasade på vad Lars åstadkommit vid spisen. Idag var det bacon och kimchi som fyllning vilket var precis vad jag behövde för att klara mig tills jag landat i San Diego.
Sedan tidigare avresor sitter rutinerna nu ganska bra, så för att hinna med min vanliga flight, UA1900 med avgång kvart i elva, borde jag vara ombord på det BART-tåg som lämnar West Oakland i riktning söderut strax efter klockan åtta. Dit var Lars som vanligt snäll nog att köra mig (vitsen med att åka från West Oakland är att man då är på rätt linje från början och slipper byta) och när jag klivit ur hans Subaru och vinkat hej då för denna gång var det en smal sak att fixa biljett och ta sig upp till plattformen.

UA1900 görs klar för start.

Avgång 10.45 klarade man inte av, men förseningen var inte större än att den kunde tas in under den tämligen korta flygningen till San Diego. Passageraren i sätet bredvid mig var troligen en av få som inte hade anknytning till Comic-con utan hörde till lokalbefolkningen. Han hade helt glömt bort att staden nu stod i begrepp att belägras av allsköns populärkultur, och hade gärna ställt sin plats till förfogande om han inte hade haft biljetter för sig och familjen till ett musikevenmang samma kväll. Enda avbrottet i flygningen var att jag blev serverad både ginger ale och Bloody Mary-mix av den trevliga flygvärdinnan. Här snålades det inte, minsann. Drygt tjugo över tolv hade planet landat i San Diego och jag hunnit förflytta mig till bagagebandet där nu en nervös väntan tog sin början. Nackdelen när det är kort avstånd från gaten till ankomsthallen (vilket det är i San Diego) är att väntetiden på bagaget upplevs som längre än om man fått promenera i tio minuter först. Bredvid mig stod seriekändisarna Danny Fingeroth och Paul Levitz i samma ärende. Efter vad som kändes som en evighet dök min Samsonite (som numera är ganska ensam om att vara av denna modell) upp på bandet och jag förflyttade mig till taxikön utanför terminalbyggnaden. Till min stora förvåning behövde jag inte lämna några detaljerade upplysningar om var Dolphin Motel ligger, utan chauffören tog mig dit utan onödiga omvägar på kortast möjliga tid (förklaringen var att Red Cab är det bolag motellet använder sig av i vanliga fall).

  

På väg mot taxikön på San Diegos flygplats och till höger Dolphin Motel.

Framme hälsades jag välkommen på ett översvallande sätt av Greg som tjänstgjorde under dagtid, och fick ett rum på övre våningen i samma del av huvudbyggnaden som sist (mitt emot). Eftersom det alltid är bra att ha vatten till hands plockade jag åt mig en komplimentär flaska och ställde den i kylskåpet (som måste pluggas in i väggen och slås på för att fungera). Jag ägnade mig sen en stund åt att koppla upp datorn (lösenordet till det trådlösa nätverket hade inte ändrats sen tidigare år) och få kontakt med Robin via Twitter. Han hade haft Jeremy Williams och Adam Savage med på sitt flyg, vilket han såklart var mycket nöjd med. Vi enades om att försöka träffas nedanför trapporna vid convention centret klockan fyra. Innan dess gjorde jag ett misslyckat försök att lokalisera postkontoret i Point Loma som skulle ligga på Cañon Street och när jag gav upp var det hög tid att ta sig till första bussen som skulle avgå från sedvanlig hållplats utanför Holiday Inn.

Robin håller låda.

Jag hamnade som nummer två i kön efter en familj som verkade vagt bekant, och när vi presenterat oss visade det sig att det varit frun som för några år sedan (2014) organiserat telefonterrorn mot bussbolaget när den (bussen) aldrig behagade visa sig. Inga sådana problem i år utan strax efter klockan fyra kunde jag kliva ur bussen och snabbt lokalisera Robin som tålmodigt stått och väntat på mig vid ”C” ungefär. Jag tog fram den hos Lars upphämtade lådan som innehöll vara biljetter och sedan fortsatte vi till incheckningen en trappa upp. Robin ville ha den jätte-väska som tillhandahålls, men jag hoppade som vanligt över den och nöjde mig med att ta emot alla papper och broschyrer inklusive årets souvenirbok (med Jack Kirby & Will Eisner-tema då det i år är 100 år sedan de föddes). Detta var avklarat före halv fem och vi bestämde oss sen för att försöka äta något innan Preview Night skulle öppna klockan sex. För detta ändamål tog vi oss till Hortons galleria och Taco Bell där jag beställde en Crunchwrap combo (som även innehåller en taco) vilket stillade den värsta hungern efter att ha varit på resande fot hela dagen. Sen gjorde vi så lite som möjligt fram tills det var dags för Preview Night utan ägnade tiden åt att gå igenom programmet och göra en grovplanering för de kommande dagarna.

  

Robin incheckad och klar, sen övergångsstället vid 1st Avenue.

När dörrarna slogs upp (vill man komma snabbt in är det trapporna från mezzanin-våningen på baksidan som är bäst) hade jag som mål att först ta mig till DC Comics för där skulle Jimmy Palmiotti och Amanda Conner inleda signeringen vid ett av de därför avsedda borden. När jag kom dit hade jag ett 15-tal personer före mig i kön men tack vare att mängden objekt som varje person fick lämna fram var begränsad till tre gjorde jag bedömningen att det skulle gå tämligen fort ändå. Medan jag stod i kön (som tyvärr stördes av att den skymde ett vitrinskåp med figuriner som många ville ta en titt på) gjorde jag ett avsteg från min vanliga policy att inte ta emot gratis skräp som delas ut till höger och vänster av allahanda nasare och deras assistenter och snappade åt mig ett exemplar av Harley’s Little Black Book #1 som jag visserligen redan äger men som var förpackad i en svart plastpåse med Harley Quinn-motiv av Amanda och det kändes ju nödvändigt.

Jimmy Palmiotti & Amanda Conner.

När det blev min tur sken Amanda upp i ett ”Hi, how are you!” så det är nästan som att träffa en gammal vän vid de här tillfällena. Både hon och Jimmy satte sina namnteckningar i mina medhavda samlingar, Harley Quinn #1 och Harley Quinn and Power Girl (inte Jimmy som fubbade) samt mitt förstaexemplar av Harley’s Little Black Book #1. Amanda ritade också dit en pratbubbla i de båda förstnämnda med texten ”I ♥ Karl-Erik!” från fröken Quinzel. Och det är ju bra att ha skriftligt på det från den som bestämmer över henne. Flickan är ju lite ... öh... obalanserad så motsatsen vore skrämmande. På detta sätt poängterade också Amanda att hon numera inte behöver fråga vad jag heter vilket hennes man fortfarande måste. Jag avslutade med att ta en bild på dem och upptäckte därför inte förrän jag kommit hem till hotellet att Jimmy missat att skriva i Harley Quinn and Power Girl så jag fick en anledning att köa till dem igen.

Nästa anhalt var bordet där Dan Parent av hävd är placerad i Small Press Area och där numera även hans kollega Fernando Ruiz gör honom sällskap. Herrarna hälsade entusiastiskt och vi utbytte artigheter om vad som pågått sedan vi träffades senast. De har bland annat dragit igång en Kickstarterkampanj för nästa del av sin serie Die Kitty Die, och fastän själva boken inte fanns ännu hade jag tänkt att att plocka åt mig den originalsida som jag var berättigad till. Det fanns gott om original att välja på, men jag fastnade till sist efter mycket funderande för en sida av Dan ur den vid denna tidpunkt ännu ej utgivna Your Pal Archie #1 där Jughead framför Archies ’65 Mustang på ett minst sagt vårdslöst sätt. Dan berättade att man faktiskt haft direktiv att teckna den som en 1964 (egentligen 1964 ½) så det är förklaringen till bikakemönstret som ibland skymtar i dess grill (’66:orna hade ribbor i grillen). Även Fernando hade ungefär en decimeter serieoriginal med sig, och han påstod att det bland dessa borde finnas några från miniserien ”The Man From R.I.V.E.R.D.A.L.E.” som jag frågat efter flera gånger men som han aldrig haft tid att rota fram. Nu blev det enklare om jag gjorde jobbet själv!

Fernando Ruiz med serieoriginal.

Mycket riktigt fanns det där två sidor från Die Kitty Diesförsta nummer som jag gillade men också flera från tidigare nämnda miniserie. Däribland vad som troligen är den näst bästa bilden på Sharry the Spy-Girl så den slank också med. Fernandos sidor är inte dyrare än att man kan köpa flera! Med en förvissning om att vi säkert skulle ses fler gånger under de närmaste dagarna tog vi farväl för denna gång.

I närheten av Dan och Fernando finns leksakshandlare Bob och Don Rosas vän David Grisez som jag såklart stannade till hos. Detta är nog den plats där jag alltid kan hittas någon gång varje dag under Comic-con, för jag och David har en stor samsyn på saker och ting och alltid mycket att prata om. Don däremot var någon annanstans (jag sprang ihop med honom i Golden Age-avdelningen och vi hälsade som hastigast). På Preview Night är det sällan något riktigt tryck i cosplayandet, men jag såg i alla fall en utmärkt Hello Nurse från Animaniacs som gärna ställde upp och lät sig fotograferas.

"Hellooooooo, Nurse!"

Jag passerade även Terry Dodson som hälsade glatt och berättade om den nya serie han och Matt Fraction jobbar på och som därför gjort att nästa del av Red One skjutits på framtiden. Den heter Adventureman och innehållet beskrev han så här: “It’s about a retired policewoman with a young son that discovers the fictional adventures of a pulp hero named ‘Adventureman’ weren’t so fictional after all when she inherits his mantle in the present day. But she inherits all of his old scores, grudges, and enemies, too.” Det låter som om det skulle kunna bli kul. Fraction brukar skriva underhållande manus. I Artist’s Alley saknade jag Rich Koslowski som tydligen stod över detta år, men på sedvanlig plats hittade jag Patrick& Shelly Block som påstod att de precis diskuterat om jag skulle dyka upp i år. De hade mycket att förtälja om sin resa till Kina där de föreläst om animation på ett universitet, så vi bestämde på stående fot att äta middag som traditionen bjuder, och som vanligt var det fredagskvällen som var bäst lämpad för detta ändamål. Skapandet av Frostlings gick också efter planerna och jag fick se några exempel på cde färdiga sidorna som inte bara är hankolorerade i akvarell, de har även handritade bårder i olika mönster runt kanten.

Joe Staton med E-Man #25.

Jag hade redan när förteckningen över vilka som skulle finnas i Artist’s Alley offentliggjordes för några månader sen observerat att Joe Staton skulle ha bord, så därför hade jag tagit med två av mina originalsidor av honom samt E-Man #25 för signering. När jag hittat honom och framfört mitt ärende var han mycket tillmötesgående, så det kändes lite snålt med en donation på $5. Jag slog därför till på en kommission av honom och föreslog att han skulle teckna en ”naughty Nova Kane” vilket hans hustru (som hade hand om räkenskaperna) hade mycket roligt åt. Sen diskuterade vi hans arbete på Dick Tracy som jag försöker följa när jag hinner, och han berättade att manusförfattare Mike Curtis lämnar kompletta manus till honom och han kan själv välja i vilken ordning han tecknar dem. Kravet är dock att alltid ha sex veckors framförhållning. Han kunde även slå fast att en kommentar med blåpenna i marginalen på mitt Guy Gardner-original troligen kom från textaren. Han höll dock med om att Ice är ”cute” i den rutan.

Det var fortfarande en och en halv timma kvar av Preview Night så efter att ha plockat upp Robin vid IDW:s monter slog vi följe en stund. Robin hade beslutsångest om han skulle investera i Fantagraphics totala Don Rosa-utgåva. Han var svårt frestad men kände att han behövde mer tid för att bestämma sig. Tiden går fort när man har roligt, så klockan nio skiljdes vi åt för att jag skulle ta bussen mot Point Loma och Robin hade kallat på en Uber för att komma till sitt vandrarhem (han hade slopat planerna på AirBnB). Kvällstrafiken var ganska tät så det dröjde innan bussen kommit ut på Harbor Drive, men ungefär tjugo i tio var jag tillbaka på mitt hotellrum.

Dolphin Motel med neonet tänt.

När jag lastat av det jag haft med mig till och från Comic-con och slagit igång datorn tyckte jag det kunde vara lämpligt att besöka Ralph’s-filialen på Rosecrans Street och handla upp mig på lite att knapra på medan jag bildbehandlade och twittrade före sänggåendet. När jag kommit dit hade jag tur, för på hyllan med korta datum hittade jag en kartong med ett dussin olika donuts med varierande glasyr och fyllningar för endast $1.49. Tillsammans med två liter Dr Pepper stannade alltså mina utgifter väl under fem dollar! Jag gick därefter tillbaka till Dolphin Motel och satte i mig två av munkarna nedsköljda med inte fullt så kall Dr Pepper (jag orkade inte gå bort till ismaskinen på parkeringen, den närbelägna är låst efter 10 på kvällen) medan jag såg till att meddela omvärlden vad jag haft för mig denna första dag på Comic-con.

Klicka på bilderna så blir de lite större. Fler bilder från Comic-con i San Diego finns i detta album.

Jag vaknade tidigt, men kände mig ändå fullt utvilad och kunde efter dusch och fyra svep med rakhyveln knata nedför trappan till frukostmatsalen som på Dolphin Motel är belägen bakom receptionen under bar himmel. Jag var i stort sett själv och kunde därför i lugn och ro förse mig av deras standardfrukost: flingor (fler sorter än tidigare), mjölk, yoghurt, halverade muffins från Costco, bananer, juice och deras utmärkta kaffe (mycket starkare än det ”normala” amerikanska kaffet). Fastän jag tog de mest ”hälsosamma” av flingorna är det en sockerchock som heter duga.
Jag riktade in mig på att hänga på låset idag, och gick därför tjugo i nio mot busshållplatsen vid Holiday Inn. Bussen kom, och tog som vanligt vändan över Shelter Island (det kan ju vara någon som vill stiga av) så framme vid San Diegos convention center var jag ungefär fyrtio minuter senare. Jag orkade inte gå runt till baksidan (där man brukar bli insläppt först) utan väntade tålmodigt vid ”C” (eller möjligen ”E”) tills man började låta besökarna gå in.

  

  

Rob Salkowitz och Denis Kitchen.

När Denis Kitchen berättat färdigt om sina minnen (och hållit tidsschemat perfekt) förflyttade jag mig på snabbast möjliga sätt ner på bottenvåningen och kön till Joëlle Jones signeringspass i DC:s monter. Jag hade ett tiotal personer före mig, men då det återigen (som brukligt är hos DC) fanns en övre gräns för hur många objekt man fick langa fram när det var ens egen tur borde det inte ta längre tid än tjugo minuter att komma i position. Jag hade tagit mer splaschuppslaget från Lady Killer 2 #4 men ämnade för att maxa skrytfaktorn endast låta henne skriva på den ena halvan denna gång. Då kunde jag köa till henne på nytt hos Dark Horse på fredagen.

Ryan McCluskey & Joëlle Jones.

Nåväl, Joëlle hade med sig sin karl, Ryan McCluskey, och det var han som först identifierade mig från Örebro Seriefestival 2016 (då jag hängt alldeles för mycket vid deras bord) och då kände även Joëlle igen mig. De försäkrade båda två att det hade varit en mycket förnöjsam vistelse i Sverige och att de gärna skulle komma tillbaka om tillfälle gavs. Joëlle skrev på vänster sida av uppslaget (och förstod till att börja med inte mitt ändamål med att köa två gånger) och jag lovade återkomma om höger sida nästa dag innan de efter mig i kön skulle ha sina tidningar autograferade och jag fick lämna plats åt dem (ett visst mått av avundsjuka på mina originalsidor kunde helt enligt planen detekteras bland dessa).

Klockan ett hade jag och Robin gjort upp om att träffas vid ”A” i lobbyn för att gå ut på stan och äta en gemensam lunch. Vi anlände båda dit ungefär samtidigt (Robin såg mig innan jag såg honom) och gick sen ut i värmen mot övergångsstället vid första avenyn. Det forcerades på första försöket och vi promenerade sen norrut till Horton’s galleria och tog den slöa hissen upp till 6:e våningen där snabbmatsrestaurangerna finns. Vårt mål var såklart Taco Bell, och jag beställde (osäker på hur hungrig jag var egentligen) en ”crunchwrap supreme combo” som även innehöll en taco och en medium Dr Pepper. Det var fullt tillräckligt visade det sig, och vi hade också flytet att kunna sitta ner inomhus vid ett av de fem borden i restaurangen. Jag plockade med mig så många påsar av den starka Diablo-såsen jag kunde utan att skämmas, för den är inte dum alls och behövs i mitt kylskåp hemmavid.

  

Välgjorda cosplay: Squirrel Girl samt Tammy & Birdperson.

När vi avslutat vår måltid återvände vi samma väg som vi kommit via den slöa hissen. Vid övergångsstället och järnvägsövergången fick jag syn på en alldeles utomordentligt välliknande Squirrel Girl som jag sett tidigare under dagen men då inte hunnit fotografera. Nu kunde jag råda bot på detta för damen ställde mer än gärna upp på några bilder medan vi väntade på grön gubbe. Robin berättade sen att hon redan varit synlig i sociala medier med mycket uppskattande kommentarer. Det måste vara ekorr-looken tagen till sin yttersta konsekvens! Framme i lobbyn igen sprang vi ihop med en mycket välgjord Birdperson från Rick & Morty och medan vi tog våra bilder av honom dök naturligtvis en Tammy upp (hon hade handlat snacks) så det blev utan tvekan det snyggaste paret vi såg denna dag. Mycket imponerande cosplay.

Jag tog med Robin bort till Artist’s Alley så han skulle få säga ”hej” till Patrick och Shelly Block, och när hälsningarna var avklarade bestämde vi oss alla slutgiltigt för att äta middag tillsammans på fredagskvällen. Sen skildes jag och Robin åt för jag skulle gå och lyssna på ännu ett panelsamtal i rum nummer 9, denna gång med temat ”Why Will Eisner Still Matters at 100”. De som skulle reda ut detta var Maggie Thompson, Jackie Estrada, Paul Dini& Paul Levitz som alla kom i tid och därför kunde börja utan dröjsmål.

  

Paul Levitz, Jackie Estrada, Maggie Thompson & Paul Dini.

Det var nog tur, för här var inte resonemanget speciellt anekdotiskt utan tog fasta på Will Eisners pionjärarbete båda vad gällde serieberättandet i gemen och hur han etablerat serieromanen som ett medium att räkna med. Man berörde också hans aldrig sinande intresse för nya vinklingar och användningsområden för seriemediet och hur uppmuntrande han varit mot yngre serieskapare som ännu ej etablerat sin egen stil och plattform i serievärlden. Det blev kanske en aning abstrakt och högtravande emellanåt, men på det hela taget mycket lärorikt. Allt på Comic-con behöver ju inte vara lättspydd underhållning.

När panelen var slut strövade jag omkring nere på golvet en stund där jag då bland annat konfronterades med en mycket porträttlik Tank Girl och cosplayduon Sara DeLeon& Lexi Rimoldi som under artistnamnet Sexicosplays ägnar sig åt just detta. Denna första dag uppträdde de i skepnad av Harley Quinn & Poison Ivy och det tillstyrkte jag naturligtvis så kraftigt jag kunde. Bilder blev det också.

Bedrägligt gullig Harley Quinn.

Jag drog mig sen mot David Grisez och leksaksmontern där nu även en något mindre stressad Don Rosa uppehöll sig. Det blev mycket serieprat, framför allt om serieoriginal, och jag lovade Dave att ordna så att Dan Parent skulle titta på en förmodad Dan DeCarlo-serie från sent 50-tal som Dave lnhandlat till ett pris som inte var DeCarlo-mässigt. Med tanke på den expertis Dan besitter i ämnet borde han vara rätt man att avgöra om Dave gjort ett fynd.

David Grisez och Don Rosa tittar i konstkatalog på torsdagen.

Jag visade Kalle Anka Extra 3/2017 för Don, och han började genast kritisera färgläggningen i den eftersom någon bestämt att Joakims stuga vid Ångestfloden skulle ha en blå dörr. Don ansåg (med all rätt) att Joakim nog hade annat att släpa på under den mödosamma vandringen till sin inmutning än penslar och färg. Däremot fick han inte signera den vid detta tillfälle eftersom jag inte ville veta av någon gräddfil utan tänkte stå i kö när han hade sitt pass i Fantagraphics monter nästa dag.

Sista ärendet för dagen var att gå förbi Terry Dodson (som hade sett väldigt upptagen ut tidigare under dagen) och köpa loss årets konsttryck som hade Wonder Woman som motiv. Det blev nummer 57 av 100 och det får jag känna mig nöjd med, tycker jag. Jag avstod från ytterligare inköp, mest beroende på att jag inte tittade i hans mappar med serieoriginal och att han inte framställt någon ny skissbok utan fortfarande sålde fjolårets. Och den har jag ju redan. En annan uppmuntrande observation var den amerikanska Dark Horse-upplagan av Kim W. Anderssons Alena som fanns till försäljning i detta förlags monter. Kaxigt.

  

Kim W. Anderssons Alena från Dark Horse och Broadway efter 19.00.

Mässhallen stängde klockan sju, och vis av tidigare misstag försökte jag inte ens ta mig till mitt hotell för en uppfräschning innan det var dags att närvara vid den middag för samlare av serieoriginal som Brian Peck står värd för. Den var utlyst till klockan åtta och jag fördrev tiden fram tills dess med att gå en sväng på stan och kolla in folklivet.
När klockan var halv åtta vände jag söderut, korsade järnvägsspåren på ett otillåtet sätt vid Kettner Boulevard och fortsatte sen över Harbor Drive in i turistfällan Seaport Village. Den vanliga restaurangen middagen brukar hållas på, Harbor House, var denna kväll abonnerad, så Brian hade flyttat evenemanget till Edgewater Grill lite längre västerut. När jag kom dit träffade jag snart ytterligare personer som var ute i samma ärende, och fastän inte Brian själv dykt upp än blev vi anvisade ett långbord där det var meningen att vi skulle sitta under kvällen. Brian själv dök snart upp, och sen droppade övriga in en efter en tills det var ett 15-tal personer där. Vi hade under tiden läst i menyn (jag hade faktiskt tittat på webben i förväg) och gjort våra beställningar. Det blev en Tuna Melt för min del. Maten kom snart på bordet och visade sig vara alldeles utmärkt. Inte nog med att min smörgås var rejält tilltagen, den serverades med ett berg av klyftpotatis, sallad och dressing. Naturligtvis ingick även en skål med clam chowder till förrätt. Men då jag inte ätit på sex timmar slukade jag allt även om det tog sin lilla tid.

Middagen för serieoriginalsamlare torsdag kväll på Edgewater Grill.

Utöver serieoriginal kom mycket av bordssamtalet i min ände att handla om hur illa alla mådde av att ha en imbecill person i Vita huset som skämde ut landet i hela världen, men jag lugnade de runt omkring mig med att jag visste att de vettiga människorna fortfarande var i majoritet och de ju inte kunde rå för att valsystemet ser ut som det gör. Jag fick även berätta om det svenska socialförsäkringssystemet som mina bordsgrannar tyckte lät som ren science fiction, men jag poängterade att det bygger på att vi betalar skatt i en omfattning som de har svårt att föreställa sig. Tyvärr har också en sådan utomordentligt trevlig sammankomst ett slut, så klockan tio bröt sällskapet upp (efter att ha betalat notan kontant och prisat kökets kokkonst) och jag gick tillbaka mot centrum. Jag gjorde mig ingen brådska utan njöt av att temperaturen nu nått behagliga nivåer. Först tänkte jag köpa en glass, men köerna och det faktum att jag fortfarande var ganska proppmätt fick mig att avstå. Jag hamnade på en buss som avgick omkring klockan 11, men som vanligt vid denna tid på kvällen var det kö på Harbor Drive så det var närmare midnatt när jag hämtade ut min rumsnyckel i receptionen och drog mig tillbaka för natten. Jag kunde inte vara annat än tillfreds med första dagen på Comic-con.

Klicka på bilderna så blir de lite större. Fler bilder från Comic-con i San Diego finns i detta album.

Då det är få eller inga variationer i morgonritualerna på Dolphin Motel nöjer jag mig med att konstatera att jag nyduschad och nöjaktigt välrakad intog min frukost 7.30 och var på väg till bussen mot Comic-con kvart över nio. Helt enligt planen var jag därför framme klockan 10 och undvek på så sätt den värsta inrusningen. Bland det första jag stötte på inne i lobbyn var två paranta damer klädda som Wonder Woman. Det visade sig vara två tredjedelar av komeditruppen The Boobé Sisters som var i sta’n och på lördagen skulle framträda på Mad House Comedy Club (två gånger samma kväll). Det skulle jag inte hinna med att se, men jag har efteråt kollat lite på deras Youtube-kanal och de är både roliga och skönsjungande.

  

  

Don Rosa skissade till en början vid sitt pass hos Fantagraphics.

 Det tog naturligtvis alldeles för lång tid, så när han efter trekvart endast avverkat de fram till och med mig (och det var nog inte fler än på sin höjd ett halvdussin) nödgades han inse faktum och slutade med skisserna. Jag hade utöver signeringen av mitt medförda exemplar av KA Extra 3/2017 (i vilken Don sin vana trogen hade synpunkter på färgläggningen, han trodde inte Joakim bemödat sig att släpa blå färg till Ångestfloden för att måla dörren till sin stuga) som Don begåvat med texten ”first one ever signed” också fått ett vackert porträtt av Joakim i Yukon-version tecknat på en stödkartong. Det tyckte han så här i efterhand att jag kunde ordnat via ”gräddfil” istället för att ta plats i kön för de som inte kände honom. Mina ursäkter att jag inte ville ha några särskilda favörer utan kunde köa som alla andra viftades bort. Jag antar att Don har en poäng, även om det känns bakvänt på något sätt.

Joe Staton med "naughty" Nova Kane.

Idag skulle också Joe Staton vara klar med min kommission, så efter att jag var färdig hos Fantagraphics tog jag genvägen genom lobbyn till Artist’s Alley där Joe nu var på plats vid sitt bord. Vi hälsade och jag tyckte han såg väldigt underfundig och munter ut samtidigt som han försäkrade att detta var en av de mest roande kommissioner han blivit ombedd att göra på mycket länge. När jag slagit upp min skissbok på rätt sida förstod jag varför. Först blev jag helt mållös och sen började jag gapskratta, något som Joe också stämde in i. Folk omkring undrade nog vad det var som var så roligt! Det Joe åstadkommit var verkligen ”naughty” fast på ett tämligen smakfullt sätt. Lite ekivokt sådär. Jag tackade Joe för ett väl utfört uppdrag men smidde redan planer på hur kommissionen skulle kunna utvecklas.

Robin som Rick Sanchez.

Klockan 12 hade jag tänkt köa till Nicola Scott som skulle sitta i DC:s monter och signera tillsammans med andra inblandade i den på senare tid framgångsrika Wonder Woman, men på vägen dit hejdades jag av Robin som idag var misstänkt likt Rick Sanchez från TV-serien Rick & Morty. Han hade verkligen satsat hårt på sin mundering, och pricken över i hade varit ett besök hos en frisör som både ordnat den rätta taggiga frisyren samt färgat hans kalufs i en mellanblå kulör. Fastän Rick var tämligen populär bland årets cosplayare hade jag inte sett någon som gått så långt som Robin gjort. Han hade även klistrat dit blåa ögonbryn, något som han skulle bli smärtsamt påmind om när det var dags att avlägsna dem. Det såg mycket bra ut, vilket jag också sa till honom. Jag fick också veta att de som cosplayar Rick hälsar på varandra med orden ”wubba lub dub dub” vilket är vad Rick säger i tid och otid i TV-serien. Vi skildes åt för stunden men skulle sammanstråla hos Patrick & Shelly vid stängningsdags.

Nicola Scott med Teen Titans-original.

Min plan var att låta Nicola Scott sätta sin signatur på de tvåoriginalsidor från Teen Titans #100 (det sista numret hon tecknade) som jag köpt av tuscharen Doug Hazelwood för flera år sen, och därför släpat med mig över halva världen. Kön var inte oroväckande lång och i likhet med andra köer hos DC som jag stått i sköttes den med god ordning och disciplin. Det håller alltid irritationsfaktorn på en behagligt låg nivå. Jag sticker inte under stol med att det är bra för självförtroendet (och fåfängan) att ha serieoriginal att bära på mär man köar, och de uppskattande kommentarerna jag inhöstade fick tiden i lö att gå fort. Nicola själv blev positivt överraskad och glad när hon fick se sidorna, för som hon själv uttryckte det: -Jag ser dem ju aldrig i färdigt skick, när jag sänt dem för tuschning går de direkt till produktionen. Hon skrev gladeligen sitt namn på dem och poserade sen med dem så jag kunde få min obligatoriska bild.

Fernando Ruiz, Janice Chiang & Dan Parent.

Innan det var dags för nästa kö (inga paneler denna fredag, bara en massa köande men jag får skylla mig själv) passerade jag Dan Parent och Fernando Ruiz’ bord för att få min originalsida ur Your Pal Archie signerad av Dan, något som inte blivit av på onsdagskvällen. De fick medan jag var där besök av sin textare, Janice Chiang, vilket gav mig tillfälle att förklara för henne hur mycket jag skämdes för att jag inte känt igen henne förra året. Hon hade dock full förståelse för detta, och sen tog jag bilder av dem alla tre och av Dan solo med originalsidan. Jag visade upp vad Joe Staton åstadkommit åt mig för dem och frågade Fernando om han skulle kunna tänka sig att färglägga den? Jag vet sen tidigare att han är kapabel att uträtta underverk med de pennor som kallas ”copic markers” och det gladde mig något oerhört att han tackade ja till uppdraget på stående fot. Jag överlämnade min skissbok i hans ömma vård och drog vidare till nästa kö.

  

Jimmy Palmiotti & Amanda Conner i signeringstagen hos DC.

Eftersom jag hade tagit med fler än tre publikationer som jag ville att Amanda Conner och Jimmy Palmiotti skulle klottra i var det ingen annan råd än att på nytt ställa sig i kö till dem för den session de skulle ha i DC Comics monter mellan ett och två, och efter en halvtimma var det min tur. Amanda skrattade när jag visade att Jimmy missat att skriva i Harley Quinn & Power Girl och sa åt honom att dylikt beteende inte gick för sig. Jimmy bättrade sig. Jag såg också till att få nummer 1 av Harley Quinn and Her Gang of Harleys påskriven av dem båda. Tur att denna kö gått fort för jag hastade genast vidare till baksidan av Dark Horse’s monter, för vid disken där skulle Joëlle Jones göra ditt andra signeringsframträdande under årets Comic-con.

Joëlle Jones med Lady Killer-original.

Det är lätt att se hur ”heta” de som signerar anses vara beroende på var Dark Horse placerar dem. Vid den stora signeringsdisken inne i montern finns det plats för långa köer med rep och avspärrningar, men på baksidan förväntas inte köerna vara längre än att de kan hanteras i gången och runt hörnet. När jag kom dit var det tveksamt om det fanns en kö, men vi var tre förhoppningsfulla personer som stod och väntade och snart började det fyllas på bakifrån. I en del fall av sådana som ställt den i mitt tycke oerhört irriterande frågan om vad kön är till för något. Det finns faktiskt skyltar och jag antar att de flesta är någorlunda läskunniga. Men det är det här med planering, en konst som inte verkar vara något som behärskas av alla. Nåväl, Joëlle och Ryan anlände och gjorde sig hemmastadda, och då jag stod långt framme i kön (plats nummer tre) översåg jag med att mannen längst fram hade tagit med sig alldeles för mycket publikationer att få autograferade. Han drabbades också av tunghäfta, så Joëlle kunde arbeta sig igenom högen snabbt. Damen framför mig noterade mina originalsidor, för övrigt. Joëlle signerade glatt den andra sidan när det var min tur. Hon berättade att hon varit i kontakt med någon Comic con-arrangör i Stockhom (måste vara Gamex) om att komma på besök senare i höst, men inte hört något definitivt besked om detta än. Sen höll hon upp båda sidorna så jag kunde ta en bild av henne med dem. Ryan såg till att jag fick deras e-postadresser så jag kunde skicka bilden från torsdagen till dem. De hade sett den på Twitter och tyckte båda att den blivit väldigt lyckad. Det tackade jag för och lovade att ordna till.

När jag fnuttat runt ytterligare en halvtimme på mässgolvet kände jag att definitivt var dags för någon form av lunch. Don Rosa hade efter att hört mig kverulera över förlusten av Wendy’s som fått mig att gå till Taco Bell protesterat å det bestämdaste över detta (enligt honom serveras inget ätligt hos dem) och rekommenderat en deli/spritbutik som hette Ciné Café och som han frekventerat under ett kvarts sekels besök i San Diego. Eftersom det skulle vara situerat ”strax bakom Hilton” skulle jag förutom att få ta del av deras delikata smörgåsar också spara dyrbar tid. Och vem är jag att argumentera med Don? Han är väldigt kräsen när det gäller vad han stoppar i sig så säger han att det är bra är jag beredd att ta honom på orden. Tyvärr hittade jag inte Ciné Café, mest för att jag letade på fel gata (det ligger på K Street, inte J som jag felaktigt trodde), så det fick bli Taco Bell i alla fall. Jag passade också på att besöka postkontoret i Hortons galleria och köpa frimärken när jag ändå var i krokarna.

Velma Dinkley med Econoline i behändigt format och ?

En 7-layer burrito och en Dr Pepper senare var jag tillbaka i San Diegos convention Center. Klockan hade passerat 4, men det var tre timmar kvar tills vi skulle mötas för att äta middag så jag passade på att gå runt bland handlarna med gamla serietidningar och kolla igenom de billiga buntarna. Man vet aldrig vilka dyrgripar man kan hitta för $1-5! Jag träffade också en väldigt bra cosplayad Velma från Scooby-Doo som också var etniskt gränsöverskridande. Själv reagerade jag på att damen visade väldigt mycket mer bar mage än vad hennes förebild någonsin gjort. Hon hade också en större modell av Mystery Machine under armen.

Don Rosa & Sergio Aragonés.

Jag blev också vittne till en animerad diskussion mellan de gamla vännerna Don Rosa och Sergio Aragonés, Jag hörde aldrig vad det var de pratade om, men speciellt Don var uppe i varv och gestikulerade vilt! Det var dags för en vätskekontroll, så jag gick in i pro-loungen på andra våningen och drack ett par glas lemonad (som tack vare den nya policyn att fyllning av flaskor inte var tillåtet längre fortfarande fanns tillgänglig vid denna tid). Jag hann också med att gå ut på trapporna på baksidan och få lite frisk luft. Även om mitt luktsinne tack och lov är något reducerat i känslighet känner också jag att luften inomhus så här på eftermiddagen är tämligen tjock. Det blev också ett par översiktsbilder på småbåtshamnen.

Harley Quinn som på film.

När jag återvände in och började gå mot Patrick & Shelleys bord mötte jag en mycket välgjord Margot Robbie-Harley och det måste ju såklart förevigas. Speciellt eftersom alla hennes kläder måste tvättats i fel temperatur och krympt. Det var nätt och jämnt att hon fått på sig dem. Eftersom smicker aldrig kan vara för grovt sa jag precis vad jag tyckte om henne, också!

När jag kom fram var Robin redan där (de hade känt igen honom direkt fast han var förklädd) så utan vidare ceremonier packade Patrick & Shelly ihop sina pinaler och sen drog vi oss alla mot utgången. Folksamlingen var inte värre än att vi korsade järnvägsspåren just som klockan passerade sju, och sen gick vi längs 5:e avenyn norrut för Patrick skulle lämpa av all dödvikt på hotellrummet. De bodde på Westfield Horton Plaza som vanligt. Jag är mycket imponerad av att de lyckas med detta varje år med tanke på hur det så kallade ”hotellracet” fungerar.

  

Robin, Patrick & Shelley hos Chipotle Grill.

När Patrick åter anslutit till sällskapet drog vi vidare den korta biten till Chipotle Mexican Grill i korsningen Broadway/1:a avenyn. Medan Shelly ockuperade ett bord utomhus såg vi andra till att förse oss med något ätbart. Jag gick på Patrick & Shellys linje och åt min mat ur en salladsskål medan Robin satsade på en burrito. Det var i vilket fall som helst mycket välsmakande, Jag förstår att amerikanerna i sällskapet tycker om Chipotle-kedjan. Inte mycket dyrare än Taco Bell, fräschare, och nästan lika snabbt. Sen ägnade vi oss åt anrättningarna en god stund medan vi berättade vad vi gjort hittills på Comic-con. Patrick och Shelly underhöll oss också med historier om sina upplevelser när de det gångna året varit inbjudna till ett kinesiskt universitet för att föreläsa (en konsekvens av händelser på förra årets Comic-con). Ungefär halv nio kände vi oss nöjda, men naturligtvis måste vi avsluta kvällen med glass.

Robin, Shelly & Patrick hos My Yogurt.

Glassbaren i Horton Plaza Park hade stängt, så Shelly ledde oss till något som hette My Yogurt och där man fick komponera sin egen glass som sen betalades efter vikt (eller flat rate). Som den ingenjör jag är räknade jag snabbt ut hur jag skulle maximera innehållet bägaren och tror därför att jag tjänade på flat rate-alternativet. Robin nöjde sig med en flaska vatten.

På väg till bussen.

Tjugo över nio tog vi farväl och skildes åt för att ta oss till våra respektive nattkvarter. Jag korsade järnvägsspåren och Harbor Drive halv tio, och en buss stod inne och väntade så jag var tillbaka på Dolphin Hotel strax efter tio. Medan jag tankade ur kameran och bildbehandlade konsumerade jag en av mina kladdiga munkar tillsammans med lite Dr Pepper. Jag twittrade ut delar av dagens bilder så jag skulle varva ner lite före sänggåendet.

Klicka på bilderna så blir de lite större. Fler bilder från Comic-con i San Diego finns i detta album.

Jag höll mig till samma morgontidplan på lördagen som på fredagen, men hade idag kompletterat frukosten med ett oerhört sliskigt bakverk från sortimentet jag inhandlade tidigare i veckan. Jag resonerade så att om jag bara åt branflakes och hoppade över Costco-muffinsen så var det nog ok. Fan trot! Bussen gick från Holiday Inn tjugo över nio och jag var framme vid Comic-con strax efter klockan tio.

Robin & Don Rosa med Kalle Anka Extra.

Don Rosa skulle återigen sitta i Fantagraphics monter och signera, så jag misstänkte att det nog var där jag borde leta efter Robin. Mycket riktigt återfann jag honom i full Rick Sanchez-mundering (inklusive blåfärgat hår) sittande mitt emot Don som var i full färd med att skriva i Robins nyinköpta exemplar av Don Rosa Library. Han hade (inte utan viss vånda) bestämt sig för att gå ”all in” och köpt på sig samtliga tillgängliga utgåvor (han hade redan första volymen sen besöket på Comic-con 2015) vilket skulle sätta viktgränsen på hans bagage på svåra prov. Han fick också sitt medhavda exemplar av KA Extra 3/2017 signerat (tillsammans med en lektion om blå färgs onödighet på inmutningar i guldruschens Alaska), men Don ville inte skriva ”second copy signed” utan drog till med det något mer kryptiska ”Signed copy 1B!” vilket kommer att sätta myror i huvudet på framtida samlare! Tyvärr hade Don inte tid att göra några skisser idag (fredagen hade avskräckt) men när Robin gick där ifrån försäkrade Don honom att det skulle nog lösa sig med det ändå: "Look me up! Karl-Erik knows where to find me!" Och det hade han ju rätt i.

  

Superhjältinnor i Bombshell-utförande.

Minnesvärda cosplayare denna förmiddag var en Batgirl av Bombshell-modell, ett par mycket lättklädda Poison Ivy & Harley Quinn (jag avundades dem nästan då luftkonditioneringen hade svårt att hänga med) samt en utomordentligt trevlig och välgjord Harley Quinn i Bombshell-utförande som hette Lisa Talamantes men har artistnamnet Pixydust. Henne fick jag kontaktuppgifter av och lovade berätta när bilderna av henne fanns på sociala medier. Jag passerade även Adam Hughes bord där han satt och skissade ihärdigt medan han samlade in bidrag till räddandet av herrelösa fårhundar (ett ändamål helt i Nils Nytta-klass om någon frågar mig).

Fernando Ruiz med "naughty" Nova Kane.

Nu hade det blivit dags att se efter vad Fernando Ruiz hade åstadkommit när det gällde färgläggningen av min Staton-kommission, och när jag anlänt till hans och Dan Parents bord blev jag inte besviken. Dan hade vetat att berätta att Nova Kane är rödhårig, och det hade Fernando tagit fasta på. Med väldigt bra resultat! Jag lovade att visa upp det för Joe Staton senare samma dag när han skulle vara en av gästerna på Mark Evaniers”That 70’s panel”, att evenemang som jag alltid försöker närvara vid. Fernando anmärkte att jag inte behövde berätta vad Joe tyckte om det om han inte skulle gilla det.

         

Va-va-vooom! Bombshell Harley Quinn poserar på lördagen.

Den stora anhopningen av cosplayande Harley Quinns denna dag berodde antagligen på att det skulle bli Harleypalooza13.30. Man förväntade sig stort deltagande med anledning av att Harley-figuren firade 25-årsjubileum detta år, så jag tog mig till trapporna på baksidan på conventioncentret i god tid före detta klockslag. Detta skulle visa sig vara det bästa jag gjort hittills denna dag då det gav mig chansen till en solosession med en tidig deltagare som definitivt kvalade in på min topp tre av Bombshell-Harleys. Hon var mer eller mindre professionell och det var tydligen första gången hon bar dräkten offentligt. Tyvärr faller ljuset lite fel om bakgrunden skall bil lugn, men jag är ändå rätt nöjd med bilderna.

Harleypalooza.

Medan detta pågick dök Robin upp, och hans Rick-mundering rönte uppskattande kommentarer från flera Harley Quinns. När sedan resten av deltagarna (vilkas antal jag uppskattade till drygt 30) anlänt och formerat sig på trapporna ställde jag mig vis av tidigare erfarenheter i främsta ledet. Blygsamhet ger inga bra bilder (och det hördes visst grymtande från kortare fotografer bakom mig). Ungefär 10 i tolv var det hela över och som alltid är det kul att se vilka variationer det finns i tolkningarna. Här har Jimmy Palmiotti och Amanda Conner definitivt varit medskyldiga med alla de olika dräkter de låter Harley bära i hennes serietidningar. Eftersom man också firade Harleys födelsedag var många dräkter kompletterade med spetsiga papphattar av svensk kräftskivemodell med Harley Quinn-motiv. Nu var det hög tid för lunch.

Robin utanför Ciné Café.

Tack vare att Robin är uppkopplad kunde vi nu enkelt hitta till Ciné Café som andades mera New York än Kalifornien vad gällde atmosfär och miljö. Kön var lång, men beställningarna effektuerades flinkt av det välbemannade köket. Jag beställde en corned beef på rågbröd med lök och senap som tillbehör, och Robin ville ha en BLT. När vi fått våra mackor och betalat återvände vi till pro-loungen där vi intog vår något sena lunch. Värt att notera till kommande besök var att om man tog det siktkakeliknande brödet (”wheat torta”) så blev mackan så stor att den räcker till mer än en måltid. En Reuben på rågbröd häll sig inom det hanterbara. Vi konstaterade att Don Rosa vet vad han snackar om och planerade redan i ett återbesök på söndagen.

  

Robin med Don Rosa & Gullan-skiss. Till höger David Grisez med DeCarlo-Millie.

Robin hade varit vänlig nog att för min räkning försöka få mitt nyinköpta Scooter Girl-album signerat av Chynna Clugston-Flores i Image’s monter klockan fem (kolliderade med ”That 70’s panel”) och jag lämnade därför över den till honom med exakta instruktioner om vad jag ville ha skrivet i den. Sen lämnade vi pro-loungen och gick mot Dave Grisez och leksakerna där det tidigare under dagen lämnats en stödkartong för serietidningar och ett önskemål om att Don skulle teckna en Glittriga Gullan på den åt Robin. När vi nu återvände dit för att kontrollera hur det hade gått var Don faktiskt där och efter att vi prisat hans goda smak när det gäller lunchmackor plockade han fram sagda kartong fast nu med ett porträtt av Gullan. Robin blev mycket upprymd av detta.

Själv följde jag med Dave till Dan Parent, två rader längre bort, och det tog denne mindre än tio sekunder att slå fast att Daves Date with Millie-serie verkligen var tecknad av Dan DeCarlo och tuschad av Jon D’Agostino. Han blev minst lika upprymd som Robin blivit när det stod klart för honom vilket kap han gjort!

Natashas cosplay mash-up.

Han fick även tillfälle att berätta detta för sin dotter Natasha som tittade förbi och visade sig vara minst lika trevlig som sin fader. Hon var dock mer intresserad av cosplay an serier och var dagen till ära utklädd som en kvinnlig basebollspelare ur filmen A League of Their Own fast i Walking Dead-utförande (taggtråd på slagträet). Här skildes Robin och mina vägar åt för stunden, men vi gjorde upp att träffas vid IDW ungefär halv sju då mitt panelsamtal skulle vara klart.

  

Jaime Hernandez skissar en "disdainful Terry Downe".

Själv hastade jag mot Fantagraphics monter där bröderna Hernandez satt och signerade och samtalade med sina fans under sedvanligt avspända förhållanden. Då Jaime fortfarande bara begär $40 för en "huvudskiss" (svengelska foe "head shot") av någon av sina figurer ämnade jag upprätthålla traditionen i detta avseende. Det är alltid lika fascinerande att se hur han behärskar minspel och ansiktsuttryck (och jag inbillar mig att han själv tycker det är stimulerande att bli utmanad) så jag hälsade och bad om en ”disdainful Terry, looking over her shoulder”. Naturligtvis hade han inga problem med att åstadkomma precis vad jag ville ha. Stackars den, vän eller fiende, som får den blicken av Terry!

 

Mera cosplay på lördagen.

Det var fortfarande en stund kvar tills halv fem och min panel, och under den tiden såg jag ytterligare en Squirrel Girl, en kvinnlig åskgud och en ståtlig Wonder Woman. Men på detta klockslag satt jag på framsta raden i rum 5AB där en panel bestående av Ron Wilson, Keith Pollard, Mike Grell, Paul Levitz, Joe Staton, Marv Wolfman och Elliot S! Maggin (som vanligt var hans förnamn felstavat på hans skylt vilket jag påpekade för den välbekante herrn på platsen bredvid min) under ledning av Mark Evanier  i 90 minuter skulle berätta historier om hur det var på 70-talet när det var de som var unga och framåt i seriebranschen.

Mike Grell skarvar (?), Paul Levitz förtvivlar.

Panelen inleddes med att en glatt överraskad Keith Pollard begåvades med ett Inkpot-pris, och i denna goda anda fortsatte det. Intressantast för mig i år var Joe Staton och Mike Grell, där den senares ”tall tales” (bland annat om hur han när han var missnöjd med den som tuschade honom i protest började tuscha sina skisser själv innan han skickade iväg dem och hur han en gång jobbat så länge i sträck för att klara en deadline att han hallucinerade när han skulle köra bil till brevlådan) fick publiken att kikna av skratt och Paul Levitz att dunka huvudet i bordet av förtvivlan.

  

Mark Evanier gestikulerar när han modererar Marv Wolfman och Joe Staton.

När klockan var tio över fem kom Robin släntrande och slog sig ner bredvid mig. Det visade sig att Chynna Clugston-Flores hade ställt in, och då hade han bestämt sig för att göra mig sällskap istället. Efteråt visade det sig att ”sega gubbar som berättade historier” hade varit mer underhållande än han förväntat sig. Han fascinerades av att Mark ibland satt och nickade till men ändå verkade ha full koll på vad som hände. Jag förklarade att Mark har den rutinen i dessa sammanhang.

That 70's Panel: Wolfman, Pollard, Evanier, Wilson, Levitz, Grell. Maggin och Staton (medurs från vänster).

Efteråt gick jag raka vägen till Patrick& Shelly Block för att rapportera vad panelen handlat om. Shelly påstår att det syns på lång väg när jag kommer gående att jag varit på That 70’s panel. Och varför inte, det är utan konkurrens det mest undrhållande jag ser på Comic-con (i konkurrens med Quick Draw som jag dock skippade detta år).

Efter att ha våndats i flera minuter hade jag bestämt mig för att impulsköpa sidan 6 ur nummer tre av Terry DodsonsRed One. Jag var faktiskt förvånad över att den ännu inte var såld utan kunde beskådas i en av de mappar med serieoriginal som han hade liggande på sitt bord. Utan tvekan en av de bästa biljakter i seriemediet jag någonsin sett. Terry tog inte kreditkort, och eftersom jag inte hade någon lust att betala växlingsavgiften för att ta ut en halvstor summa ur en bankomat måste vi lösa det på något annat sätt. Terry hade emellertid PayPal, så jag lovade att sätta in den begärda summan där tills nästa dag om han i sin tur lovade att inte sälja sidan till någon annan. Så lätt skulle det dock inte gå, visade det sig.

  

Mimmo's i San Diegos Little Italy.

Dagen avslutades med att Robin kallade på en bil från Uber som tog oss de elva kvarteren norrut från Market Street till San Diegos Little Italy på India Street. Där såg vi till att få ett bord på Mimmo’s Italian Village som lockade med 20% rabatt på all fast föda för Comic-conbesökare och till skillnad från 2015 var det denna kväll 10 minuters väntetid. Den gick emellertid fort och vi fick ett bra bord i mitten av lokalen. När vi studerat menyn blev det lasagne och en stor flaska öl för min del, men vi inledde med att dela på några vitlöksbröd. När lasagnen kom in och jag såg storleken på min portion ångrade jag nästan det beslutet, men jag åt långsamt och njöt av varje tugga (fyllningen var gudomlig) så det blev till sist inget kvar av den på min tallrik. Att jag fått rejält med extra ost på den hjälpte såklart till. Som jag alltid brukar säga: Jag är från Västerås så det är klart jag vet hur italiensk mat skall smaka! Och detsamma gäller så klart för Robin. Vid 10-tiden kände vi oss färdiga och bad om notan. Även utan Comic-conrabatt hade det varit överkomligt och nu var det rent löjligt billigt.

Robin tog en Uber till sitt vandrarhem men själv tog jag en rask promenad tillbaka till conventioncentret. Det var precis vad jag behövde för att inte somna till. Kvällen var varm och överallt var det Comic-confolk ute och rörde på sig. Jag fick vänta en liten stund på min buss, men när den dök upp blev den full omedelbart och avgick genast så jag var tillbaka på Dolphin Motel vid elvasnåret. Det blev lite bildbehandling och twittrande innan det var dags att knyta sig. Allt som allt en helt tillfredsställande lördag på Comic-con.

Klicka på bilderna så blir de lite större. Fler bilder från Comic-con i San Diego finns i detta album.

Efter dusch och fyra svep med rakhyveln loggade jag in på mitt PayPal-konto for att ordna med betalningen till Terry Dodson. Det borde bara vara en formalitet, tyckte jag. Men det tyckte inte PayPal, utan när systemet kände av att det inte var från min vanliga IP-adress som inloggningen skett krävde man extra verifiering med engångskod. Det skulle i vanliga fall gått alldeles utmärkt, men nu var det så att inget av de telefonnummer som jag angivit för detta ändamål gick till någon av de telefoner jag tagit med på resan. Några pengar gick alltså inte att föra över, och kundtjänsten i Sverige hade vanlig kontorstid och svarade förstås inte på samtal. Grr.

Image Comics signeringsavdelning söndag förmiddag.

När affären var klar hastade jag bort till David Grisez bland leksakerna för att skryta med mitt nya inköp, och han lät sig imponeras av vad jag fått fatt i. Om jag minns rätt yttrade han något om ”Impeccable sequential storytelling!” när han fick se det. Och det mådde jag ju bra av förstås! Som vanligt hade han kört Don Rosa till flyget innan allt öppnade, men i år hade tydligen Don fått en senare flygning till Kentucky så han skulle bli sittande på flygplatsen några timmar. Dave trodde dock inte att det skulle gå någon nöd på honom.

Under söndagsförmiddagen är det läge att gå runt och ta en titt om det är nedsatta priser på sådant man kanske tidigare har tvekat om att köpa, och det ägnade jag mig åt under ett par timmar. Tyvärr har det blivit ovanligare på senare år att priserna sänks, men hoppet lever ju alltid. I golden age-avdelningen stannade jag ett tag hos Tomorrow's Treasures som det brukar gå att fynda hos, men i år kändes det ganska utplockat i buntarna med tidningar i de lägre prisklasserna. Samma sak hos handlarna med serieoriginal, inget som direkt skrek ”köp mig” detta år, men det är alltid trevligt att kunna se och känna på sidor som ligger helt utanför mina ekonomiska ramar.

  

Cosplay på söndagen.

Frågan är hur länge priserna kan hålla sig på denna nivå? Jag tycker att den siste idioten snart måste vara född, men så blir det ju så gott som aldrig. Att hänga i de här delarna av lokalen hade dessutom det goda med sig att trängseln var hanterbar. Jag kan nämligen inte påminna mig om när det senast varit så här packat med folk på golvet. För första gången tänkte jag på vad som kunde hända om brandlarmet skulle gå eller någon annat panikskapande inträffa, och det var inte trevligt. Jag var inte ensam om detta, utan andra jag träffade påpekade samma sak. Möjligen kan det ha något att göra med att många flerdagarsbesökare nu skulle handla allt de hoppat över tidigare, men det är bara spekulationer. Trots trängseln lyckades jag idag få en bild på den replika av R2D2 som finns utställd i Star Wars-montern och som alltid drar mycket folk.

R2D2-replika i Star Wars-montern.

Robin och jag hade gjort upp om att träffas halv ett för att gå till Ciné Café och köpa en smörgåslunch, så när klockan blivit så mycket sammanstrålade vi hos IDW som är en bra mötesplats, lite som Bud Plant var på 90-talet (I år hade Bud på egen begäran downsizat till ett bord i small press area, fjärran från den med dåtida mått mätt gigantiska monter han haft på den tiden) och avtågade mot övergångsstället till 5:e avenyn. När vi kom fram till Ciné Café var kön minst lika lång som under gårdagen, men nu visste vi vad vi ville ha så beställningen gick fort.

Ciné Café, 412 K Street.

Rågbrödet var dock slut, men i dess ställe blev vi rekommenderade något som hette ”squaw-bread” (knappast politiskt korrekt i dessa dagar) och som herrn i kassan garanterade att vi skulle tycka om. Väntetiden medan våra mackor gjordes klara förflöt snabbt (mycket intressant folk i rörelse här) och sen gick vi tillbaka till conventioncentret och installerade oss vid ett bord i pro-loungen. Jodå, squaw-brödet var inte dumt. Jag tyckte att det verkade bekant och gjorde senare en sökning efter det på webben, och då visade det sig att det var ett bröd som tagits till amerika av tyska invandrare. Släktskapet med både pumpernickel och kavring var uppenbart, för normalt är inte mörkt rågbröd så här sött i USA. När vi var klara med vår lunch hade klockan blivit halv två och min nästa planerade aktivitet var Mark Evaniers”Cover Story”-panel i rum 25ABC vid två, så Robin och jag tog farväl här och hastade vidare var och en till sitt.

Förberedelser inför Cover Story. Henderson, Evanier, Grell, Chin, Adams.

Medan deltagarna i denna (Erica Henderson, Joyce Chin, Art Adams, Mike Grell och Joe Staton) anlände och gjorde sig redo för utfrågningen de skulle utsättas för passade jag på att visa Joe vad Fernando Ruizåstadkommit med hans kommission.  Han blev mycket glad och imponerad av resultatet och fick mig att lova att framföra hans gillande till Fernando.

  

Erica Henderson, Arthur Adams, Joyce Chin och Joe Staton.

Panelen förflöt sen enligt gängse mönster, men det är ibland väldigt uppenbart att en del omslag inte lämnat några bestående intryck hos upphovsmännen. Mest vältalig var Joyce Chin som hade en hel del att säga om sina omslag, samt Mike Grell som tydligen aldrig försitter chansen att dra en bra historia. Jag har fått intrycket att han i likhet med mig själv ibland berättar ”110% av sanningen” för att få dem att framstå som ännu roligare/chockerande/spännande. Underhållande är det i vilket fall som helst. Joe Staton hade mest att säga om omslagen till E-Man och Green Lantern vilket inte är så förvånande då det är de seriefigurer han är mest förknippad med.

Joe Staton berättar om sina omslag.

Direkt efter att ”Cover Story” avslutats gick jag till Dan Parent och Fernando Ruiz för att rapportera Joe Statons superlativer. Det verkade Fernando tycka om. Han försäkrade mig också att det referensmaterial jag försett honom med inför skapandet av den kommission som utgjorde en del av min Kickstarter-bonus för nästa Die Kitty Die var just vad han behövde (och det lät ju betryggande). Sen sade vi hej då till varandra med en förhoppning om att ses igen ett kommande år. Jag tog också adjö av David Grisez som först nu kom sig för med att fråga hur det kommer sig att jag får biljett till Comic-con år efter år? Don Rosa hade ingen koll visade det sig, så jag upplyste honom om att jag försöker göra tillräckligt med jobb åt svenska serieförlag för att få min status som ”creative professional” var tredje år. Det tyckte han lät som ”the only way to go” och jag höll med honom. Jag sade också ”hej då” till Terry Dodson som även han hoppades på ett återseende nästa år. Han skulle i år till London Super Comic Convention i augusti (och där träffade min arbetskamrat Anna Möller honom) och arbetstiden var i övrigt intecknad för arbete med Adventure Man.

På väg till lobbyn. Mike Grell före mig i rulltrappan.

Avslutningsvis gick jag till Patrick och Shelly Block för att meddela att jag ämnade försvinna lite tidigare från Comic-con och på så vis undvika de värsta köerna till bussen. Ibland känns det som om det skulle gå snabbare att promenera de 8 kilometrarna till Point Loma när det stänger på söndagen. Tredje bussen brukar vara den som man hinner med. Jag såg till att visa upp min sida från Red One # 3 och önska lycka till med det fortsatta arbetet med Frostlings. För min del spelar det inte så stor roll när det är klart bara slutresultatet blir som de tänkt sig.

"I'm not bad, I am just drawn that way!"

På väg ut träffade jag en mycket illusorisk Jessica Rabbit i lobbyn, och det kunde ju vara ett passande slut på Comic-con detta år. Visserligen passerade det en del bra cosplay medan jag stod i busskön, men det är inte läge att stoppa någon och be om en bild på den platsen, lite för mycket folk i rörelse där. Jag var framme vid mitt hotell strax efter fyra och tog igen mig en stund på sängen innan jag såg till att det blev lite bilder från dagens övningar upplagde på twitter och serieforum. Sen gick jag till receptionen och bad dem att beställa en taxi tills i morgon så jag inte skulle missa mitt flyg och försäkrade mig om att jag inte hade några obetalda räkningar. Greg önskade mig välkommen tillbaka ett annat år.

Bussen kommer!

Sen hände inte så mycket mer än att jag försökte göra slut på de sockrade munkarna så de inte skulle förfaras, och med hjälp av den kvarvarande mängden Dr Pepper gick det vägen (jag sparade en till nästa morgon). Jag organiserade också mitt bagage så gott det gick för att inte behöva stressa nästa dag, och satt sen och surfade tills det var dags att gå till sängs. Fyra och en halv dag på Comic-con sätter sina spår så det var inte läge för nattmangling ikväll. På hela taget var jag nöjd med hur allt utfallit, även om jag velat ha mer tid för paneler och mindre tid i köerna. Men det var mitt eget fel och till ett annat år blir det definitivt en mindre mängd kulturgods medtagen.

Klicka på bilderna så blir de lite större. Fler bilder från Comic-con i San Diego finns i detta album.

I lördags hade föreningen NAFS(k) sitt årsmöte i den vanliga lokalen på Reimersholme i Stockholm. Naturligtvis var jag där och deltog, men innan hade jag min vana trogen tagit tunnelbanan till Slussen och prmenerat den korta vägen till Staffars Serier för att tömma facket (som inte var övefullt, men innehöll en lagom mängd kulturgods). När jag kom fram till möteslokalen var den redan iordningsställd och man satt och tittade på några av Brors tecknade filmer. Aktiviteten tilltog dock med ökande antal anländande medlemmar.

Till vänster kollar Ola och Bror bildskärmen och i höger bild placerar kollusorerna ut sig.

I den vänstra bilden syns den ena av föreningens revisorer i samspråk med kassören. Till höger kusinerna Per och Johan.

13.13 Ankeborgstid inleddes mötet. Först var det val av funktionärer och styrelse (omval hela vägen).

Greger, Mats och Marina fungerade som mötespresidium.

Även medlemsavgifterna förblev oförändrade. Ett visst metafysiskt resonemang om den stadgeändring som skulle antas för andra gången för att vinna lag kraft utbröt, men gick aldrig så långt som till votering. Det blev det däremot när det var dags för att rösta om den motion angående "Rättvisa åt Fnatte!" som lämnats in och som gick ut på att denna del av den samspelta treenighet som i dagligt tal kallas "knattarna" aldrig fått den uppmärksamhet som tillkommer honom, något som det måste ändras på. 

Åsa räknar och rapporterar röster.

När rösterna räknats visade det sig att auditoriet gått helt på styrelsens linje ("ja" till att "verka för rättvisa – åtminstone när Ankeborg ligger i Sverige – åt Fnatte!", nej till det något mer tvivelaktiga "att uttala på svenskt språk ett nej, eller snarare ett nja, till hattifnattar parallellt med ett tvekanslöst ja till Fnatte!") och det är ju så det skall vara. Mötet avslutades sen för att det var dags för en paus med mingel och fika i lokalen nedre regioner.

Greger stökar i pentryt, Tomas och Laila minglar.

Där lade Greger sista handen vid dukningen och laddade kaffebryggaren för en andra kanna om det i termosen inte skulle räcka. Alla såg till att förse sig ordentligt och mingla på den begränsade golvytan.

Marina och Anders hade som synes en del att prata om.

Felix säger tydligen något roligt åt Fredrik.

Efter fikat skulle det auktioneras ut en rejäl mängd serietidningar, böcker och tavlor (!). Förrättare var som vanligt Anders som höll budgivningen uppe i varv.

Greger för bok och Anders sköter utropen.

Bland utropen som gick under klubban kunde märkas ett av de fåtaliga exemplaren i Sverige av New Funnies #76 från 1943 och ett relativt välhållet exemplar av Jag Farbror Joakim. Det senare kneps av Svenska Barnboksinstitutet (via före ordföranden Åsa), den enda Jag-bok som de saknade. En sån tur att Anders klubbade i rätt ögonblick så ingen hann bjuda över!

Efter avslutad auktion.

När auktionen är över betalas det och diskuteras försäljningar och inköp. Steamboat Willie och Ola M närmast kameran. Jag stannade inte för att övervara den gemensamma middagen utan valde att försäka hinna med 18.14-tåget (vilket jag lyckades med).

Som vanligt ett trevligt och välarrangerat möte. Få se om höstmötet skall hållas i Örebro i samband med deras seriefestival. Skulle kunna ge medlemmar längre från huvudstaden en möjlighet att närvara?

Då serier av Don Rosa börjat tryta men man på Egmont vill fortsätta att ge ut tidningen fattades det beslut om att ersätta Rosa med längre serier av Carl Barks som inte gått i repris på länge, alternativt bara i exklusiva böcker och andra svårtillgängliga utgåvor. Parallellt fortsätter man att publicera de aldrig repriserade serierna av Tony Strobl med flera. I nummer 1 detta år var det "Mumiens ring", en tidig Barks från 1943 och den mycket underhållande "Ungarna och hjulångaren Pludrik" författad av Bob Gregory och med bild av Strobl och John Liggera. Som kuriosa kan nämnas att Joakim Gunnarsson fick återskapa de två rutor som tagits bort vid den svenska publiceringen 1961 för att ge plats åt resumén. Men det gjorde han så bra att ingen troligen kommer att märka skillnaden. Man införde också en sida redaktionellt textmaterial där nämnde Gunnarsson berättar om historien bakom serierna i varje nummer, "Ankist-extra".

I det nummer som nu är till försäljning, 2/2018,  har man lyckats toppa denna lovande inledning:

Kalle Anka Extra 2/2018.

Omslaget pryds av den oljemålning Barks gjorde 1974, inspirerad av sin serie "Kalle Anka och flodens skräck" från 1946. Denna är också huvudnumret i tidningen, och min personliga åsikt är att det är den första längre serie där Barks hade hittat sitt personliga uttryck. Det är inte frågan om någon skattjakt eller räddningsaktion som hade varit de förevändningar Barks mestadels använt sig av tidigare när han skickat ut ankorna på längre äventyr, utan här är det äventyret självt, att åka nedför Ohio-floden till New Orleans som är ett självändamål. Sen utvecklar sig detta till en riktig rysare när man stöter på ett sjöodjur i floden och Knattarna får ta till allt sitt mod och uppfinningsrikedom för att klara skivan. Aldrig utgiven i serietidningsformat i Sverige tidigare.

Ankist-extra och titelsida.

Efter ett kort avbrott med en Långben-serie på två sidor drar nästa fantastiska historia igång:

Titelsida till "Kung Ogs järnsäng".

Det är "Kung Ogs järnsäng" från 1966 (i Kalle Anka 32-33/1967) som här får sin första repris på över 50 år. Och det är den värd! Manuset av Vic Lockman kännetecknas av hans vilda fantasi, torra humor och religiösa intresse som får fritt utlopp när Kalle, Jocke och Knattarna måste resa tillbaka till det gammeltestamentliga kungariket Bashan, 1400 år före Kristus, för att skaffa bevis för att titelns järnsäng verkligen tillhört Kung Og och då är värd en förmögenhet. Virtuost tecknat av Tony Strobl med tusch av Steve Steere. Jag har skrivit mera ingående om denna serie i Kalle Anka & C:o – Den kompletta årgången n:r 1967-04 och hänvisar den som är nyfiken och vill veta mera dit. Det är imponerande att Lockman och Strobl lyckas pressa in så mycket handling på endast 18 sidor utan att det känns det minsta krystat eller jäktat. Serieberättande på mycket hög nivå.

Till nästa nummer utlovas "Den gamla borgens hemlighet" som huvudserie så fortsätter redaktionen på det inslagna spåret kan det bli hur bra som helst!

Dags för seriefestival igen! I år på ett tidigt datum som omväxling till förra årets något sena festival. På grund av lokalbrist hade invigningsminglet utgått i år så jag tog bussen 8.40 mot Stockholm på lördagen och räknade med att vara framme strax efter klockan 10 då man slår upp dörrarna för alla utställare så det finns en chans att ställa i ordning innan besökarna kommer klockan 11.

Jag passade på att låsa in mitt bagage i en förvaringsbox, och när jag kom fram till Kulturhuset efter en kortare promenad stod Olof och väntade på mig innanför dörrarna vid entrén. På tredje våningan fanns också Mats och Johan (kändes konstigt att inte vara först på plats) och NAFS[k]:s bord var så gott som färdigdukat. Vi konstaterade att vi som utlovat var bordgrannar med Fantomen-folket och hade Tintin-människorna tvärs över gången till vänster. Olof och Mats hjälptes åt att slå upp föreningens fina rollup.

  

Göran Ribe plockar hos Epix. Till höger bord och utställare i Hörsalsfoajén.

Kvart över elva var det dags för den officiella invigningen. Tyvärr tillät inte tiden att alle långväga gäster presenterades som annars varit brukligt på invigningsminglet. Festivalgeneral Ola Hellstenäntrade scen i Hörsalen och höll ett kort invigningstal där han poängterade att detta var den tjugonde festivalen i följd, och att den utvecklats från att vara en blygsam marnad för seriefanzin till det tvådagarsevenemang den är numera.

Gunnar Krantz intervjuar Mats Källblad med anledning av att Cobolt ger ut en samling med hans humorserie Lukas. Tyvärr gjorde den tidiga tidpunkten att publiken bestod av endast mig själv, Håkan Fredriksson och möjligen någon mer vilket var beklagansvärt då Gunnar ställde intressanta frågor på vilka Mats gav minst lika intressanta svar. Senare såg jag till att skaffa mig ett signerat album av honom.

  

Jenny Berggrund och Malin Biller på Seriefrämjandets scen om en kommande antologi: Draw the line - spåren av #metoo. Till höger visar Johan Ragnarsson, Jan Hoff och Håkan Storsaeter att Svenska Superserier minsann inte är något att dra på munnen åt. Dragplåstret var Håkans rejäla bingar med överblivna serier som han slumpade bort till mycket attraktiva priser. Gick åt som smör i solsken!

  

Jag passerade Gunnar Krantz bord och passade på att diskutera hans utmärkta serie Kooperatören som handlar om KF:s framväxt. Han frågade med anledning av min festivalklädsel om det var jag som pratat hawaiiskjortor i Stil i radion förra året och berättade att han direkt blivit sugen på att utöka sin garderob med en egen när han hört detta.

Jag såg till att skaffa Yvette Gustafssons senaste volym (den tredje) av Zak & Ting och fastän jag missat att förhandsbetala skickade hon med det traditionella häftet med "liner notes" som annars bara tillfaller de som varit så förutseende. När den fjärde utannonseras skall jag inte vara lika ouppmärksam.

  

Tobias trodde att det var på lördag vi skulle äta lunch (och inte söndag som jag antog att vi bestämt) och dök upp vid halv ett. Han kom lagom för att se Natalia Batistariva sönder sitt nomineringsdiplom för Unghunden, men kände inte igen henne. Efter att vi inmundigat varsin välsmakande hamburgare slog Tobias följe med mig vilket resulterade i att han stannade mycket längre än han planerat. Bland annat träffade vi som synes Fredrik af Trampe och Tobias kunde förmedla ett par anekdoter om Peter Himmelstrand (som varit verksam i Porscheklubben i det förgångna) för honom.

När Tobias lämnat byggnaden hämtade jag upp några serierutor som Joakim Gunnarssontuschat om när serien "Ungarna och hjulångaren Pludrik" (författad av Bob Gregory och med bild av Strobl och John Liggera) repriserats i årets första nummer av Kalle Anka Extra. Då jag tagit med lite serieoriginal att visa upp (mest för att jag hoppats plocka upp en Dix Dogfight-sida jag försökt köpa av Mikael Grahn i flera års tid och därfor hade ett lämplgt emballage med mig) satte sig jag och Joakim oss i fiket på andra våningen och tittade igenom dem. Joakim åt maräng med Ratte-original som underlägg för övrigt. Alltid kul att chocka förbipasserande!

Det har kommit ett nytt Siri-album på Rabén & Sjögren och på grund av detta intervjuade Fabian Göranson seriens författare Patric Nyström och tecknare Per Demervall på Studions scen. Senare satt de vid förlagets bord och signerade, och då såg jag både till att köpa på mig ett album med vackert kludd och lämna min skissbok till Per med önskemål om "vikingar som slåss a la Asterix". Han skulle dock inte hinna detta under kvällen så jag får hämta upp den i huvudstaden vid ett senare tillfälle. Jag tipsade även Fabian om Jaime Hernandez nya barnserie. Kanske något för förlagets utgivning?

  

Lisa Medin läser om Enhörningen Aurora av Hedvig Häggman-Sund. Jonas Anderson och Göran Semb pustar på scenkanten i Hörsalen.

Adrian Malmgren hade kommit ut med ett nytt fanzin av sin serie Wicked Hero och det kan man ju inte lämna SIS utan att ta med sig hem. Han var gentil och signerade det åt mig också!

Klockan blev sen fem (tiden går fort när man har roligt) och det var sedan långt tidigare bestämt att kvällen skulle avslutas traditionsenligt på Nalens restaurang. Vid halv sex hade vi lyckats packa ihop NAFS(k):s bord och gick i någorlunda samlad tropp via T-centralen (där jag hämtade mitt bagage) till detta näringsställe. Bror var redan där och sen anslöt sig Anders, Per och Mats en efter en för en stunds barhäng innan vi förflyttade oss till det inte rummet.

Bror, Johan och Greger vid Nalens bardisk.

Den trevliga bartendern tyckte uppenbarligen att det var kul och ovanligt att det kom in ett sällskap som var så intresserade av blandade drinkar, och efter att ha effektuerat våra önskamål om Geting, Gröna hissen (på ginger ale, Pommacen var slut) och Screwdriver med ett stänk Angostura serverade hon Mats och Anders en egenkomponerad historia som tydligen var mycket välsmakande. 

  

Göran, Olof, Per och Greger läser menyn.

Precis som vi vant oss vid hade etablissemanget en hög lägstanivå, så vi blev kvar tills vi hörde hur det började skrapas med stolar och skramlas med bestick därute i matsalen. Det tog vi som en vink att det var dags att bryta upp och ge oss av hemåt (i mitt fall Gregers residens). Det var en hel dag kvar av festivalen och skall man orka med detta finns det inte utrymme för nattsudd.

Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder i detta album.

Söndagen inleddes med frukost på konditori Vete-katten som hade bekväma öppettider fastän det var helg. Efter en större ciabatta med kalkon och coleslaw kände jag mig som en människa igen, och jag avtågade tillsammans med Greger mot Kulturhuset där utställarna idag släpptes in några minuter före 11 eftersom man gjort bedömningen att mer tid ej behövdes för förberedelser denna dag. Vi kom dit samtidigt som Johan och Olof och jag passade på att ta en gruppbild utanför entrén:

Greger köper Fridolf-bok.

Jag stannade till vid de skaraborgska serieskaparnas bord och bytte några ord med Nicolas Krizan och Christina Jonsson. Den sistnämnda  försäkrade att uppföljaren till Badgäster och bedragare kommer - men det dröjer ett tag till.

  

Nicolas Krizan och Christina Jonsson. Till höger en signerande Nelly.

Nelly Karlsson hade fått sin serie Polarnatt utgiven på Epix och den måste jag ju ha en autograf i. Jag passade på i ett av de sällsynta ögonblick då det inte var kö vid hennes bord och hon gjorde mig gärna till viljes (boken hade jag köpt vid Epix bord där väntetiden var kortare).

Horst Schröder och Göran Ribe.

Både Horst Schröder och Göran Ribe fanns hos Epix (Göran mådde alldeles utmärkt efter gårdagskvällens utsvävningar på Nalens restaurang) och hoppades på höga försäljningssiffror. Horst tyckte på grund av detta att det var fel av mig att begränsa mig till endast ett inköp, men jag skyllde på att jag inte ville bära tungt från tåget hem.

Mikael Grahn, Joakim Waller, Magnolia Winroth och Elise Rosberg.

Jag gick nedför spiraltrappan till Studion (det blir många gånger upp och ner i den under SIS) där jag hittade Mikael Grahn vid Nosebleed Studios avdelning som bemannades av Joakim Waller, Magnolia Winroth och Elise Rosberg. Han erkände utan omsvep att han hade blivit distraherad under gårdagen och helt glömt bort att han hade lovat hämta mitt blivande Dix Dogfight-original. Vi enades om att det antagligen var bättre att han postade det till mig istället. Resten av förmiddagen försvann i ett huj.

Peter Sparring och Rolf Classon i spiraltrappan mellan våningsplanen.

Adrian Malmgren intervjuas av Henri Gylander på Seriefrämjandets scen.

Ola Forssblad säljer sin egenetiketterade läskeblask. Smakade som vanligt smaskens i värmen.

  

Håkan Storsaeter vann NAFS(k):s tipstävling och väljer här ut sitt pris bland det som Johan tagit med.

Natalia Batista intervjuas av Fabian Göranson om sitt nya album på Rabén & Sjögren, Sjöjungfrun Minna och den hemliga vännen.

  

Jag, Anders och Olof fick engagemang som jury i Olsson förlags teckningstävling "Varför springer Lilla Fridolf?". Vi skötte detta åtagande snabbt och effektivt och med stor precision (två av oss är ju ingenjörer). Vinnaren med sitt bidrag i bilden till höger. Sen gjorde vi ett avbrott för lunch.

För detta ändamål gick vi över Sergels torg till Burger King där vi snabbt serverades det vi ville ha utan onödiga dröjsmål. När det är seriefestival är långluncher inget alternativ.

Jonas Svensson och Kim W. Andersson. Jonas som synes i korrekt festivalklädsel (i år tyckte jag att hawaiiskjortan slagit igenom på bredare front och på alla kön). Kim W. visste att berätta att han skulle åka till Japan några månader i höst och därför inte kommer till bokmässan i Göteborg.

Jonas Darnell hade inte annonserat sin medverkan på festivalen i förväg (så jag hade inte tagit med mitt osignerade Herman Hedning-julalbum från 1994) men intresset för hans samlingsböcker och original var ändå stort. Här är det Klaus Dejler som inspekterar det han tagit med sig. Och snart åker han till Kina för att vara med i VM för ölböcker.

Jenny Berggrund och Stef Gaines. Stef hade antagligen en ganska stor del i hawaiiskjortans stigande popularitet i dessa sammanhang.

Avslutning med tal av Ola Hellsten (där han lovade att festivalen återkommer i någon form nästa år trots att ett planerat stambyte stänger Kulturhuset) och avtackning av festivalens volontärer.

Mitt tåg gick inte förrän 18.14 så jag hjälpte till med att packa ihop NAFS(k):s pinaler innan det var dags att hämta ut mitt undanstuvade bagage och ta sig vidare till perrong 14 på Stockholms Centralstation. Jag var hemma halv åtta, helt enligt planen. Två intensiva dagar på seriefestivalen var över.

Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder i detta album.

Som brukligt är i dessa sammanhang begränsar jag mina inköp så inte mitt bagages vikt hamnar på ohanterliga nivåer. I år blev det vad som visas i bilden ovan som jag tog med mig hem.

Siri och Mimers brunn av Patric Nyström och Per Demervall var självskriven. Alla initiativ att göra bra äventyrsserier för barn måste stödas. Och Per är verkligen bra på att teckna de miljöer frå vikingatiden där historien utspelar sig.

Tredje delen av Zak & Ting: Jobbiga jävlar av Yvette Gustafsson komplett med "liner notes" och bonus i form a klistermärken var också den ett planerat inköp.

Polarnatt av Nelly Karlsson hade jag inte sett före festivalen, men det var ett enkelt beslut att bestämma sig för att också den var oumbärlig. Skall bli trevligt att läsa om vardagsliv ovan polcirkeln.

Adrian Malmgren har gjort ännu en omstart av sin serie Wicked Hero, så det måste jag såklart ta en titt på. Känns som lite spretigare teckningar den här gången?

Cobolt förlag har samlat Mats Källblads humorserie Lukas som bland annat gått i tidningarna Seriemagasinet och Uti vår hage i ett prydligt album. Jag gillar Källblads andra serier, så för mig som endast läser Uti vår hage mycket sporadiskt kom denna som en skänk från ovan. En Lukas-knapp blev det också!

Och som vanligt festivalens utställarbricka och den jag framställer åt oss som är engagerade i NAFS(k): medverkan.

Det blev faktiskt lite serieoriginal också, men de har jag inte hunnit skanna än så de förevisar jag vid ett senare tillfälle.

I år hade jag förlagt min London-tripp till slutet av april då jag räknade med att våren skulle vara lite längre kommen där än i hemlandet. Föga anade jag när jag bokade flygbiljett i januari vad som väntade mig. SK525 som förväntades avgå från Arlanda (dit jag tagit mig medelst buss) 7.55 var försenat med nästan en timma vilket skapade irritation hos affärsresenärerna som jag var omringad av, men jag lät mig inte stressas av detta då jag hade goot om tid vid frankomsten för att göra vad jag ville. Mycket riktigt landades det på Heathrow strax före 10 lokal tid.

SK525 vid gaten i terminal 5 på Heathrow.

Inpasseringen genom obemannad passrobot gick utan något krångel och jag promenerade sen till tunnelbanan där jag konstaterade att jag hade drygt £10 kvar på mitt Oyster-kort och fyllde på det med ytterligare £10. Därefter satte jag mig på Jubilee Line och anträdde den nästan timslånga färden mot Londons centralare delar. Min vana trogen klev jag av vid Leicester Square (på rätt sida om Charing Cross Road för en gångs skull) och gick in på det som alltid är min första anhalt, The Porcupine. Där beställde jag till att börja med en pint Doom Bar och utan att studera menyn deras 150-grams biff som serveras med "chips", stekt tomat, champinjoner och kryddsmör. Jag avböjde ytterligare dressing. 

Biff med chips, tomat och svamp. Till höger varm belgisk chokladkaka a la mode.

Biffen såg väldigt mycket större ut än normalt (min uppskattning minst två hekto), men jag hade ändå plats för den varma chokladkakan med vaniljglass som alltid har funnits på menyn. Tyvärr har priset höjts rejält så tillsammans med det starkare pndet blev det lite dyrare än vad det varit i det förgångna. Nu skulle det ha varit skönt med en tupplur, men härnäst på programmet stod de båda närbelägna och oundgängliga seriebutikerna Orbital Comics och Forbidden Planet.

Orbital Comics och Forbidden Planet.

Orbital Comics ligger på samma gata som The Porcupine så dit tog jag mig på minuten. Behållningen där var som vanligt deras nyhetshylla där det går att få en titt på de senaste utgåvorna av allehanda serietidningar. Via Monmouth Street och Mercer Street tog jag mig efter avslutat besök till Forbidden Island, och precis som vid tidigare besök ägnade jag större delen av tiden åt att titta på samlingsvolymer och specialutgåver. Det är ett utmärkt sätt att övertyga sig om vad som inte skall införlivas i de egna samlingarna.

Jag gick tillbaka samma väg som jag kommit och via Liecester Square och Piccadilly Circus snirklade jag mig fram till Carnaby Street som är ett annat av mina måsten när jag är i London. Visserligen är det sällan jag köper något, men ett besök på Sherry's på närbelägna Broadwick Street hinns alltid med. Man vet aldrig om habegäret efter nya staprests kommer över en. 

Carnaby Street.

Efter att ha cirkulerat runt i kvarteren ytterligare en stund och njutit av det vackra försommarvädret (temperaturen var långt över 25 grader) började jag längta efter att ta igen mig en stund och förflyttade mig därför längs Regent Street norrut tills jag kom till tunnelbanestationen vid Oxford Circus. Där klev jag ombord på ett västbundet tåg på Central Line som tog mig till Queensway-stationen i Bayswater som är den som ligger närmast New Linden Hotel. Jag tog den andra hissen (jag hinner aldrig med den första) och klev sen ut på Queensway i vad jag betraktar som "mina" kvarter i London. Den korta promenade via Moscow Road och Hereford Road tog tio minuter och så var jag framme.

New Linden Hotel.

Incheckningen gick utan dröjsmål och jag hade precis enligt mitt önskemål fått ett rum under gatuplanet på samma våning som frukostmatsalen. Och inget jag bott i tidigare. Nu har jag haft tre av rummen i den korridoren. Jag tycker det är ganska mysigt och definitivt avstressande att kunna gå till frukosten utan att behöva vänta på den olidligt långsamma hissen. När jag installerat mig (samma lösenord till det trådlösa nätverket som senast så datorn anslöt sig automatiskt) passade jag på att kolla upp ett par intressanta besöksmål som jag varit intresserad av sen jag först stötte på dem i Time Out. Jag bestämde mig för det ena och lät tunnelbanans reseplanerare räkna ut hur jag skulle ta mig dit. Det innebar ett byte från Central Line till Jubilee Line vid Bond Street för att sen stiga av vid Bermondsey.

Druid Street med The Shard i bakgrunden.

Därifrån är det en lagom lång promenad till Druid Street som är något av ett centrum för mikrobryggerier. De ligger vägg i vägg i den gamla tegellängan som löper längs gatan. Men det var inget mikrobryggeri jag ämnade besöka idag, utan något långt ovanligare: ett mikrocideri! På nummer 92-96 ligger nämligen Hawkes Cidery& Tap Room där man hantverksmässigt framställer cider på utvalda råvaror och även serverar till en intresserad allmänhet.

Hawkes Cidery & Tap Room.

Omgivningarna var minst sagt vad jag skulle vilja kalla "rustika" och deras "tap room" var spartanskt inrett med enkla bord med fasta sittbänkar. Förutom cider serverades allehanda tilltugg av vilka pizzorna verkade vara populärast. Tre män som jag uppfattade som en av ciderjäsarna och två av hans kompisar hängde vid den ena änden av bardisken och i övrigt var det tomt. Antagligen lite för tidigt på eftermiddagen för att det skulle vara något större tryck på besöken.

Bardisken hos Hawkes Cidery.

Den trevliga damen bakom disken frågade mig vilken typ av cider jag ville ha, och jag bad då om någon torr sort. Det resulterade i att jag fick provsmaka ett par sorter och fastnade för den sort som gick under namnet "Soul Trader" som inte hade någon direkt utpräglad sötma. Jag fick en pint serverad ar denna och medan jag drack den ganska långsamt såg jag mig omkring i lokalen. I det inre rummet fanns vad jag antar var pressutrustningen och några stora rostfria tankar. Hade jag planerat lite i förväg skulle det säkert ha varit intressant att hänga med på någon av deras guidade turer med eterföljande provsmakningar, men det här var i alla fall en bra början.

När min pint var slut tackade jag för mig och började gå mot nordväst. Tanken var att gå över London Bridge och ta tunnelbanan från Monument då det var en skön kväll och klockan ännu inte var sju.   

Utsikt från London Bridge.

Solen stod precis  lagom lågt på himlen för att vyn över Tower Bridge och HMS Belfast skulle bli upplyst på ett synnerligen fotovänligt sätt. Trafiken på Themsen var ganska omfattande med både nyttofartyg och mera nöjesbetonade diton. När jag kom fram på andra sidan fick jag för första gången se monumentet som stationen är döpt efter. Jag kom emellertid på att det var smartare att promenera längs King William Street mot tvillingstationen Bank för då var jag på rätt linje och skulle slippa fler byten. Där fanns även denna mycket typiska London-vy:

Röda bussar längs King William Street.

Tillbaka på mitt hotell fräschade jag upp mig för att tillbringa resten av kvällen på min favoritpub, The Prince Edward på Hereford Road. Dit är det inte många meter från hotellet så jag behövde inte jäkta. Det varma vädret spelade mig i händerna för det var var bara vid borden på utsidan som det var fullsatt, inne vid bardisken fanns det gott om plats..

Trångt på trottoaren vid The Prince Edward.

Jag slog mig ner vid den bortre sidan och bad om en pint Old Rosie cloudy cider, vilket jag också fick. Med denna framför mig ägnade jag den närmaste timman åt att studera folklivet och läsa nyheterna på telefonen (gratis trådlöst nätverk för pubens gäster). När den var slut frågade jag om vad dagens soppa var för något. Svaret blev "cream of asparagus" så det beställde jag tillsammans med ytterligare en pint Old Rosie.

Old Rosie i tillverkarens glas.

Soppan smakade mycket bra och tillsammans med en halv baguette var det ett alldeles lagom kvällsmål eftr första dagen i London. Min andra Old Rosie räckte till klockan var över nio och jag tyckte det var dags att gå tillbaka till mitt rum. Det snurrade till lite när jag klev ar barstolen och det är ingen nackdel vid dessa tillfällen att det är nära hem. På hotellet ägnade jag någon timme åt bildbehandling för att kunna twittra ut lite bilder före frukosten nästa dag.Sen somnade jag utan problem.

När man på förlaget Egmont hade tänkt sig att reprisera "Ungarna och hjulångaren Pludrik" av Bob Gegory (text), Tony Strobl (bild) & John Liggera (tusch) i Kalle Anka Extra 1/2018 för första gången sen 1961 (en stor kulturgärning) ställdes man inför ett oväntat dilemma.

Vid originalpubliceringen på våra breddgrader var serien både i Sverige och Danmark uppdelad i tre avsnitt fastän den var avsedd att läsas i ett stycke (alltså inte vad som brukar omtalas som "äkta fortsättningar") och det innebär att två rutor redigerades bort för att ge plats åt resumén som inleder avsnitt två och tre. De tryckoriginal som fanns tillgängliga inför repriseringen saknade alltså dessa. Mycket förargligt eftersom tiden dessutom var knapp så även om det skulle gå att leta fram en ersättning skulle denna antagligen inte bli tillgänglig förrän efter tidningen var tänkt att gå i tryck.

För att råda bot på detta blåste Joakim Gunnarsson upp rutorna från Donald Duck 73 till lagom storlek och placerade dem troligen på sitt ljusbord där han med sin Winsor & Newton Series 7 (?) tuschade om dem så de blev publiceringsbara. Då Joakim är en skicklig tuschare går inte resultatet att skilja från Liggeras originaltuschning. Antagligen kommer ingen som inte vet om detta se någon skillnad, och historien går för första gången att läsa i sin helhet på ärans och hjältarnas språk (av naturliga skäl vet vi ej vad P A Westrin skulle skrivit i dessa rutor så här har Stefan Diös fått fritt spelrum enligt de kopior från DD73 jag tillhandahöll honom).

Tony Strobl tuschad av Joakim Gunnarsson är ju extremt sällsynt unikum, så naturligtvis såg jag till att införliva dessa serierutor i min originalsamling:

Första restaurerade rutan.

Första restaurerade rutan som publicerad i KA Extra 1/2018.

Andra restaurerade rutan.

Andra restaurerade rutan som den såg ut i tidningen.

Och här är Joakim själv med de restaurerade rutorna vid leveransen som skedde på Stockholms internationella seriefestival tidigare denna månad. De är naturligtvis signerade (och daterade) på baksidan. Visserligen är de mest ett kuriosum, men det är ändå väldigt trevligt att ha dem i säkert förvar. Kanske blir det fler restaureringar i framtiden? Den som lever får se. Helt omöjligt är det nog inte.

Klicka på bilderna för att se dem i något större format i mitt Tony Strobl-galleri på CAF.

För några år sedan (2016 närmare bestämt) följde det med en serietidning med Harley Quinn i huvudrollen i en så kallad "Loot Crate" (alltså en låda med hemligt innehåll som man kan prenumerera på om man gillar dyra överraskningar) och visserligen återtrycktes den i den 5:e samlingsvolymen av serien, men när Amanda Conner och Jimmy Palmiotti meddelade att man ämnade lämna över rollen som författare till andra krafter passade man också på att berätta att man expanderat denna historia med 18 nytecknade sidor av Amanda som en avskedspresent till sina läsare. Resultatet är den mest underhållande serie jag läst hittills i år:

Be Careful What You Wish For, Harley Quinn #1

Redan omslaget där fröken Quinzel håller i en mystisk flaska med ett ansiktsuttryck som andas lika delar förväntan och okynne medan hennes vänner i bakgrunden representerar allt från uppgivenhet till förtvivlan och rent ogillande anger tonen, och jag kan intyga att vad som som finns innanför pärmarna inte på något sätt gör läsaren besviken - tvärtom!

Be Careful What You Wish For, Harley Quinn - sidan 1.

Allting tar sin början när Harley kopplar av på Coney Islands badstrand tillsammans med sina vänner, men får sin (som hon själv uttrycker det) "bounniful behind" punkterad av en kanyl som tillsammans med annat avskräde, allt kärleksfullt återgett i deltalj av Conner, flyter omkring i badvattnet. Sålunda uppmärksammad på nedskräpningsproblemet tar Harley på sitt vanliga resoluta men kanske något överdrivna sätt tag i det, med resultatet att hon med hjälp av en granatkastare råkar sänka ett av de fartyg som ansvarar för spridningen av avskräde och så när strukit med på kuppen om inte Power Girl råkat passera och dragit upp både Harley och lastfartyget på land.

Harley fick emellertid med sig en tjusig flaska ur havsdjupet, och när hon efter mycken möda lyckats dra korken ur den visar det sig att där inne bor en av universums tre (enligt honom själv) kända andar, Jimm Salabim. Som alla andar i världslitteraturen kan han uppfylla sin befriares önskningar, men i fallet med Jimm Salabim så är "haken" (eller vad men skall kalla det) att det inte finns någon begränsning för hur många önskningar man får ha - han ordnar allt. Precis vad en flicka med livlig fantasi och obefintlig impulskontroll behöver - inte! När detta gått upp för Harley börjar hon med att önska sig ett dussin kebabspett och därefter blir hon djärvare och efterfrågar "shammams" som Power Girl: 

Be Careful What You Wish For, Harley Quinn - sidan 9.

Somliga straffar gud genast - eller hur man skall uttrycka det. Harley låter sig dock inte nedslås utan fortsätter i rask takt med att önska att Jokern skulle vara trevligare och känsligare så skulle de kunna fortsätta dejta (det går naturligtvis åt skogen), att hon är medlem i Lagens Väktare (de gillar inte att hon skjuter skallen av Lex Luthor utan sätter henne i arresten), och att hon skall kunna tala med djuren som någon annan Doctor Dolittle. Det slutar med en mindre kat(t)astrof:

Be Careful What You Wish For, Harley Quinn - sidan 21.

Märk här att Harley tack vare att hennes önskningar är obegränsade alltid kan återställa ordningen med att gasta "Un-wish". Det kommer väldigt väl till pass när hon önskar sig tillbaka till förhistorisk tid för att befolka jorden med sin avbild efter att ha kommenderat fram en manlig version av sig själv. Tyvärr gick hon inte så bra ihop med denna utan det blev bråk nästan direkt. Inte heller när hon önskade sig tillbaka till baby-stadiet för att bli omhändertagen av sin mamma blev hon nöjd, bara påmind om vilken dålig mor hon var (å andra sidan excellerar den episoden i gröna spyor och bajsblöjor). Hon hinner också med ett misslyckat försök att göra film av sitt liv i Hollywood. Till sist önskar hon att hon var osynlig under Lagens Väktares årsmöte:

Be Careful What You Wish For, Harley Quinn - sidan 32.

Här har Harley avsagt sig alla ambitioner att använda sina önskningar till att göra gott - det är bara bus för hela slanten. Hon undkommer med nöd och näppe från detta och när hon sen misslyckas med ytterligare ett tiotal önskningar får hon nog och önskar att Jimm Salabim inte längre skall ha några extraordinera krafter. Hon inser så klart sitt misstag, men då är det försent! Anden är en helt vanlig person. Och dessutom ensam och utan vänner. Harley ställer därför till med ett stort partaj så att han inte skall känna sig ledsen - hon är ju inte elak, bara lite obalanserad, och vill alla väl. Efter festen uppdagas det att de kebabspett som Jimm Salabim lagar till på egen hand utan magi är vida överlägsna de som han trollade fram i historiens inledning så Harley lovar att se till att skaffa honom arbete som kock. Slutet gott, allting gott - eller?

Det här är inget annat än en pikaresk i serieform - och en bra sådan. Conner och Palmiotti låter Harley genom sina önskningar uppträda i många olika miljöer och interagera med ett stort persongalleri. Samtidigt tvingas hon tugga i sig den ena moralkakan efter den andra med ett oerhört underhållande resultat. Som tidigare nämnts är Harley inte ond, hon bara handlar väldigt överilat och enkelspårigt ibland. Aldrig har väl hennes släktskap med Pippi Långstrump framgått lika tydligt som det gör här. Det är också alldeles uppenbart att författarparet haft vansinningt roligt när de hittade på den här historien, och tillsammans med Conners underbara teckningar blir det en visuell farskarusell med en ibland väldigt hög äckelfaktor. Vad jag förstått kommer de flesta skämten i serien om kroppsfunktioner från hennes huvud.

Det är naturligtvis en bagatell - men en mycket välgjord sådan. Och ibland glömmer man bort att läsa serier bara för att bli road och få dra lite på smilbanden. Be Careful What You Wish For, Harley Quinnär en sådan serie. Och ett väldigt värdigt farväl från Amanda och Jimmy, både till figuren Harley Quinn som under deras föräldraskap äntligen fick bli vuxen (men bara nästan) och till deras stora läsekrets som under fyra år haft förmånen och nöjet att få avnjuta deras alster.