Det hör till undantagen att jag stannar kvar på söndagen, men i år var ett av dem. Framför all var det en programpunkt på Seriescenen som jag ville se (ja, egentligen var det två men Claes Reimerthi och Gert Lozells utläggning om 91:an i Skånska kriget skulle börja ungefär vid mitt tågs avgångstid) men även passa på att göra de sista inköpen av kulturgods. Det var fullt hanterbara köer in till mässan också denna dag. I serieavdelningen kändes stämningen en aning loj, men hos Kartago pågick viss aktivitet:

Frida Ulvegren.

Det var Frida Ulvegren som redan var i full färd med att sälja förlagets publikationer till de än så länge fåtaliga besökarna. På bilden ovan visar hon att modelltakterna från tonårstiden (som hon för övrigt ingående skildrat i seriealbumet Fridas resor) fortfarande sitter i.

Jimmy Wallin.

Också i Apart/Kolik-montern rörde det på sig. Jimmy Wallin var där och hade en i seriemässesammanhang helt korrekt klädsel. Han hade varit med om ett litet äventyr på lördagkvällen då han avstyrt ett bråk på Elite Park Lane (Parkbaren) och som tack blivit bjuden på husets bästa whisky. En sann vardagshjälte med civilkurage! Senare övergick han till att teckna zombieporträtt.

Arild Midthun och Victoria Kirchhoff.

Egmonts motsvarighet till Aparts zombieporträtt kan nog sägas vara Arild Midthuns "ankifiering" av hugade mässbesökare. Detta pågick flera gånger under mässdagarna och kön ringlade lång vid dessa tillfällen. Arild har dock rutin på detta och betar av kön med imponerande hastighet. Här övervakar Victoria Kirchhoff så att allt går rätt till. 

Klockan 11 var det dags att dra sig mot Seriescenen:

Germund von Wowern.

Där höll Germund på att samla sig inför ett panelsamtal med rubriken "Galen i MAD" och som mycket riktigt skulle handla om Svenska MAD:s tidigaste år då Lasse O'Månsson varit dess redaktör. För detta ändamål hade Sture Hegerfors, Kalle Lind och Lasse O'Månssons dotter, Myran Månsson tagit plats på scenen.

Germund von Wowern, Sture Hegerfors, Kalle Lind & Myran Månsson.

Germund behövde inte ägna sig åt speciellt mycket moderering av samtalet, utan det flöt på utan döda punkter och pinsamma tystnader. Kalle Lind satte utifrån sin sentida utgångspunkt in tidningen i sitt sammanhang tidsmässig och försökte hitta förklaringar till dess enorma popularitet i Sverige jämfört med många andra länder.

Myran Månsson berättade om hur det varit att växa upp med MAD, en tidning som inte många flickor i hennes generation läste, och hur besvärad hennes pappa varit av uppmärksamheten som till stor del varit oönskad, framför allt när tonårspojkar kunde ringa på dörren till det Månssonska residenset vid olämpliga tidpunkter och sen bara stå i trapphuset och stirra.

Sture Hegerfors kunde bidra med historier från Williams förlag (som tack vare framsynthet från Rolf Janson varit tidigt ute med en svensk version redan 1960) där man betraktat MAD och Lasse O'Månsson som en tämligen udda företeelse men insett att man hade en succé i huset. Det hade kunnat vara dubbelt så lång tid avsatt, och efteråt sa Germund att han tyckte det gått så bra (han hade tydligen varit lite nervös) att han mycket väl kunde tänka sig en fortsättning ett kommande år.

Gert Lozell, flickvän och Jonas Darnell.

Under hela Bokmässan hade intresset för Herman Hednings stora seriebok om öl varit mycket stort, och Jonas Darnell hade fått signera ett rejält antal serieabum, affischer, glasunderlägg och t-shirtar. Här ovan är det 91:an-tecknare Gert Lozell med flickvän som ser till att få sina exemplar signerade och påtecknade av Jonas. Ett utmärkt exempel på hur man kan kombinera sina intressen till en välsmakande enhet.

Jag hann med att se och höra ytterligare ett par intervjuer på Seriescenen:

Peter Bergting och Rolf Clason, Malin Biller och Fredrik Strömberg.

I två kortare pass intervjuade först Rolf Clason från Kartago Peter Bergting om den fantasyvärld han skapat i sin serie The Portent och uppföljaren Tecken i skyn (påpassligt utgiven i Sverige av just Kartago). Sen var det dags för Fredrik Strömberg att ställa frågor till Malin Biller om hur det kunde komma sig att hon gjort serier av Gustaf Frödings dikter i det nya albumet I varje droppe är en ädelsten? 

Men sen var mitt mässbesök obönhörligen slut och det var dags att gå mot tåget, rik på nya upplevelser, och med en packning som var avsevärt tyngre än när jag kom till Göteborg. Och det måste ju vara en bra sak eller hur?

Klicka på bilderna så blir de större. Ytterligare bilder finns i detta galleri på flickr.com.

Det blev i stort sett endast i förväg planerade inköp av kulturgods på bokmässan. Eftersom jag måste släpa hem allt för egen maskin är detta ett någorlunda starkt incitament att ej göra för många impulsköp. Till sist blev det det nedanstånde som jag kunde stoppa i packningen på söndag eftermiddag: 

Hemfört byte från bokmässan.

Två Viktor Kasparsson-album från Albumförlaget. Cobolt förlags Spirou-album. Soda, lemonad & snacks, en kokbok om hur man gör sin egen läskeblask. Serienördens kokbok, underhållande recept i serieform och något av en sentida avläggare till Cartoonist Cookbook. Mera dryckjom blir det i Bitter & kränkt - Herman Hednings stora seriebok om öl där Jonas Darnell kombinerar öl och serier till en välsmakande enhet. Slutligen 91:an 21/2014 med andra delen av Skånska kriget.

En hanterbar mängd som inte tyngde ner min väska oroväckande mycket och som jag inte kunde låta bli att börja läsa i redan på tåget hem.

Tre flaskor "Helvete".

Jag har inte hunnit smaka de nya Herman Hedning-öl som i en strid ström (fniss) kommer från Strömsholms Brygghus i Köping, men till helgen skall det bli ändring på det är det tänkt. Först till avsmakning är ett veteöl som helt logiskt har begåvats med namnet "Helvete" och har Fan själv i Jonas Darnells tappning (fniss igen) på etiketten. I beskrivningen på etiketten säger man som så här:

Ofiltrerad helveteöl inspirerad av tyska Hefeweissen. En frisk läskande öl som passar bra till kryddstarka och lite syrliga rätter, både en varm sommardag och på ett betydligt hetare ställe om det skulle råka finnas ett liv efter detta. En djävulskt bra törstsläckare helt enkelt!

Det låter ju lovande. Hittills har jag inte blivit besviken på någon av de tidigare produkterna, och ölkunniga vänner har även de uttryckt sitt gillande så det finns ingen anledning att tro att detta skulle vara annorlunda. Dessutom är naturligtvis trevligt att kunna stöda lokal bryggeriverksamhet i närområdet. Den slogan som finns på de specialdesignade underläggen lyder "A cold one in hell!"  

En trippel av "God's Finger".

Det senaste Herman Hedning-ölet (som hade släppdatum 21:a november) är "God's Finger" som skall vara "typisk sydtysk lager som är mer rostad, mer maltkropp och mörkare". Jag brukar i och för sig föredra mer lättdruckna öl men jag får ta det som en utmaning. På etiketten har Skaparen som denne ter sig i Hernan Hedning placerats, och jag misstänker att namnet är menat som en liten tråkning av en känd ale. Här är bryggeriets egna ord om produkten:

En frisk och smakrik lageröl. Äntligen! Klassisk lageröl bryggd på hantverksmässigt sätt. Välhumlad och fyllig eftersmak - passar bra till precis allt du kan tänka dig. Avnjutes väl källarkyld.

Tilläggas kan att premiären på Örebro Öl och Whisky Festival gick så bra som man kan tänka sig. "God's Finger" fick pris som den bästa lagern när besökarna fått säga sitt. I den här artikeln från Magazin 24 kan bryggaren och serietecknaren ses posera med sina utmärkelser. Onekligen en bra början på lanseringen. Och passar bra in på dess slogan "Om herren själv får välja". Nu ryktas det om att det härnäst i januari/februari kommer "en god, rökig, porter". Det låter spännande... 

Julbilagan i Pondus 2014/12.

Jag hade så när missat att förra årets julserieföljetong med Zelda av Lina Neidestam i år medföljde som bilaga i Pondus sista nummer för året. Jag stod framför serietidningshyllan när jag av en händelse lade märke till att Pondus knappt fick rum på grund att den var mycket högre än normalt. Anledningen till detta var att bilagan för en gångs skull var tryckt utan de breda marginaler som annars blir resutatet när stripparna redigeras ihop på höjden. Nu hade man istället låtit den växa i höjdled och utnyttjat sidornas bredd maximalt. Ett fint initiativ.

Neidestams nytolkning av Charles Dickens håller för ännu en genomläsning och nu kunde jag verkligen detaljstudera hennes fina teckningar över vilka Dan DeCarlos ande otvetydigt svävar. Det som skiljer denna version från originalpubliceringen är en ny titelruta (ses till vänster i bilden nedan) samt en ny halvsidesruta på övre halvan av sidan fem, detta för att det i slutändan skall bli korrekt antal sidor. Bilgans omslag var också det nytt för mig. 

Ny titelruta och inga breda sidomarginaler.

Eftersom det nu är ett tag sen det senaste Zelda-albumet kom ut på svenska håller jag tummarna för att de andra längre sammanhängande episoderna som publicerats under året ("Hippiefesten" och "Stugsemestern") i alla fall kan komma ut i liknande bilagor så inte abstinensen blir för svår. För även om man har en bra översättare till norska går det inte att komma ifrån att Neidestams ofta underfundiga ordekvilibristik gör sig bäst på ärans och hjältarnas språk!

Nu har jag haft lyckan att få paket levererat från Montevideo igen: 

Cobb #1, tidning och serieoriginal.

Jag trodde aldrig att jag skulle få möjligheten att äga ett omslag tecknat av Eduardo Barreto (de tenderar att kosta mer än de smakar, speciellt om det är superhjältar det är frågan om), men så dök omslaget till första numret av miniserien Cobb upp på eBay för (i mitt tycke) rimliga pengar. Efter en prutning ("make an offer"-alternativet var aktiverat) motsvarande frakt och lite till blev det affär, och denna vecka kunde jag hämta ut det hos mitt lokala postombud.

Cobb skapades av Beau Smith tillsammans med Barreto och kom ut med tre nummer 2006. Programförklaringen talade om en renässans för den riktiga, rättrådige hjälten som under 90-talet kommit lite i skymundan på bekostnad av diverse antihjältar med allehanda osympatiska drag. Resultatet var inte oävet, bra berättat med mycket action, men det skulle antagligen behövts åtminstone en miniserie till för att den skulle nått sin fulla potential. Första numret kan läsas här (pdf-format) i sin helhet. Jag tycker den borde platsa i Agent X9...

Barreto har här tuschat sig själv, och naturligtvis kommer han bättre till sin rätt när han tecknar "vanligt folk" istället för superhjältar. Jag tycker det går en förhållandevis rät linje från Milton Caniff, via Frank Robbins, Hugo Pratt och Jijé till Barreto (möjligen med en avstickare i Russ Manning-land). Om inte annat så har han en signatur som starkt påminner om hur det såg ut i gamla strippserier! Omslaget gör sig också klart bättre i svart-vitt än l färg! (Jag undrar om det verkligen var meningen att det skulle se ut så där eller om det blev knas med reproduktionen?) Klicka på bilden för att se det i större format i mitt Barreto-galleri på CAF.

Om ryktet talar sant kommer förresten Cobb att bli TV-serie i en inte alltför avlägsen framtid.

Greger och Mats diskuterar inför mötets början.

Den 25:e april höll NAFS(k) sitt årsmöte, men inte i lokalen Åttingen som man brukar. Den var nämligen stängd för renovering och man hade därför flyttat från Reimersholme till en något större ö i Stockholm, Kungsholmen. Där finns nämligen en annan lokal som kassör Greger kan disponera och fastän den inte är lika stor och ändamålsenlig som den vi vanligen använder oss av räckte den mer än väl för behovet denna gång.

Att vanans makt är stor visade sig dock enär de som ej var hemtama i denna del av staden trots Gregers detaljerade vägbeskrivning i kallelsen förgäves sökte efter ingången på västra delen av huset där det naturligtvis ej fanns en sådan. Med jämna mellanrum skickades det därför ut spanare för att lotsa de vilsegångna kollusorerna på rätt väg. 

Mötet har öppnats och Mats tänker lämna över ordförandet till Greger.

Det var flera medlemmar som kom på möte för första gången vilket alltid är trevligt, och totalt blev det nästan tjugo röstberättigade sådana och en chaufför när alla anlänt. Noteras bör att den svenska ankismens farbror, Göran Ribe, var på plats från start och därför inte fick någon applåd när han gjorde entré vilket annars är kutym. Årsmötesförhandlingarna löpte på utan onödigt utragna diskussioner och resulterade bland annat en utökning och rejäl föryngring av styrelsen (två nya ledamöter som är yngreän Marina, hur konstigt det än kan låta) samt korrigering av av ett par fel i stadgarna. För att dessa skall vinna laga kraft måste de emellertid även godkännas av höstmötet.

En motion om att alla med komplett uppsättning årgångar av Kalle Anka & C:o skulle föräras hedersmedlemskap i föreningen avslogs enligt styrelsens rekommendation men gav upphov till en rolig diskussion där begreppet "ankvisition" myntades. Finns säkert anledning att använda också i framtiden. Jag själv passade på att informera om föreningens medverkan vid Stockholms internationella seriefestival om två veckor och sen väcktes frågan om det fanns någon som kände till varför den svenska Kalle Anka-tidningen blivit större på höjden?  

Klaus jämför tidningsstorlekar. Andreas och Mikael ser på.

Tyvärr hade ingen någon förklaring på mötet så vi får hoppas att en sådan kommer till höstmötet eller liknande. Det här ställer ju troligen till det för de som stoppar sina tidningar i plastfickor. Inte bra. Sen avslutades den officiella delen av mötet och det blev fikapaus. 

Kollusorer fikar och kolluderar.

Det dukades fram läskeblask, frukt och kakor så det räckte och blev  över och alla passade på att förse sig. Sen vidtog en stunds korridorsnack vilket är nog så viktigt då många av oss inte träffas med någon större regelbundenhet och det finns mycket att avhandla.  

Rolf, Göran, Anders & Ola i fikapausen.

Men det fanns mer som skulle hända denna dag, så vi avslutade pausen och tog istället plats för att delta i en frågesport designad av ordförande Mats med förlaga i TV-programmet "Vem vet var?" Det har vi visserligen haft förut (för 30 år sen eller så) men den moderna tekniken gör det numera enkelt att exekvera denna tävlingsform också på gräsrotsnivå. Mats hade valt ut tio mer eller mindre kända serierutor som han sen avslöjade i nio steg, och målet var naturligtvis att identifiera dem så tidigt som möjligt för att nå högsta möjliga poäng. Inte det lättaste visade det sig, fast det i de flesta fallen rörde sig om väldigt ikoniska bilder. Till varje bild hörde dessutom en följdfråga så man kunde få 100 poäng som mest. Det fick nu ingen, utan det var Klaus som tog hem segern med 65 poäng.  

Auktionsgods inspekteras.

Sen var det dags för auktion av kulturgods, och den som varit med om detta tidigare vet att det kan bli både löjligt billigt (fast serieprisguiderna kanske påstår något annat) och knasigt dyrt (om det är fler som bespetsat sig på samma dyrgrip). Som synes i bilden ovan var intresset vid visningen stort. Det var bland annat dubletter ur NAFS(k):s lånelager som skulle bort så chansen till fynd fanns onekligen.  

Anders inleder auktionen.

Auktionsförrättare var som vanligt (när han är närvarande) Anders B. Han inledde med att klubba iväg några nummer av Kalle Ankas pocket, bland annat förstaupplagor av nummer 9 och 11, och dessa rönte stort intresse. Priset blev därefter. Sen gick det några nummer av Kalle Ankas Bästisar, Långben som historiens mästare och Ur Farbror Joakims skattkammare. 

Anders säljer julboken 1960 samt KA 34/61.

Själv hade Anders tagit med sig några julböcker från tidigt 60-tal (men inte från 1959, konstigt) och de fann också nya ägare. Det såldes även amerikansk disney och några äldre nummer av den svenska Kalle Anka & C:o. Vid dessa tillfällen tar NAFS(k) 10% av försäljningspriset i kommission vilket nog skall ses som mera symboliskt än en verklig inkomstkälla. 

Auktionen i full gång.

Men när detta var avklarat återstod inte mycket mer än att klara ut det ekonomiska och sen städa upp i lokalen så gott det nu gick. Ett bra möte. Få se var höstmötet kommer att hållas? Det glunkas om annan ort än Stockholm, nu när styrelsen innehåller ledamöter från både Bohuslän och Värmland.

Sekvens ur Sabrina #2.

Efter framgången med zombie-serien Afterlife With Archie bestämde sig ledningen för Archie Comics att lansera ännu en ryslig tidning, The Chilling Adventures of Sabrina. I den återberättar Roberto Aguirre-Sacasa till Robert Hacks teckningar historien om hur Sabrina Spellman växer upp i staden Greendale (som troligen ligger i Massachusetts) tillsammans med sina fastrar Hilda & Zelda och vad som då händer. Man har valt att förlägga handlingen till 1966, året då Sabrina blr 16 år gammal och trolldomen börjar visa sig på allvar, och det förstår ju var och en att jag inte kan motstå.

Nummer två blev av varierande orsaker sex månader försenat, men när det väl kom visade det sig väl värt att vänta på. Jag skall inte avslöja mer av handlingen än att delar av den kretsar runt provspelningarna inför Greendale Highs uppsättning av musikalen Bye Bye Birdie där Sabrina aspirerar på rollen som Kim. Och för att försäkra sig om att hon får rollen har hon sett till att inhämta några tips från ingen mindre än Ann-Margret själv (som ju gjorde rollen i filmversionen från 1963). Detta är möjligt eftersom Ann-Margret också är en häxa och vän till Sabrinas fastrar, vilket framgår av sekvensen i bilden ovan. Med tanke på hennes jämtländska rötter misstänker jag att det kan vara någon form av samisk shamanism inblandad, men det finns inga belägg för detta i serien. 

Här nedan kan ses hur Ann-Margret framförde titelsången i filmen (som inte var med i scenversionen):

En av de viktigare händelserna i den skandinaviska serievärlden som infaller varje år vid den här tiden är Stockholms internationella seriefestival. I år tror jag att den arrangerades för sjuttonde året i följd och ett rykte talade om att det är det största publikarrangemanget man har i Kulturhuset och som numera tar över större delen av de tillgängliga ytorna. Månader av förberedelser från arrangörerna med Ola Hellsten i spetsen skulle nu kulminera i två dagar späckade med olika aktiviteter där större delen av det som kallas "seriesverige" deltar.

En ny tradition är att man inleder festivalen med ett opretentiöst mingel för gäster och utställare som då får en chans att bekanta sig med varann under otvungna former. Det ägde rum på Studion från klocka 18.00 fredag, och strax efter detta klockslag stod Olof och jag i kön till insläppet i vestibulen. Längre fram såg vi Johan som gått direkt från sitt arbete, men kön rörde sig snabbt och efter att blivit avprickade på inbjudningslistan var vi inne och kunde börja se oss omkring. Då de flesta av de som redan anlänt stod och köade i baren i väntan på att bli serverade beslöt vi att dröja en stund med detta. Hur som helst fanns det bekanta ansikten åt vilket håll man än vände sig.

Olof & Johan Wanloo samt Lisa Medin.

Den första vi träffade var Johan Wanloo, och jag hann i alla fall byta några ord med honom om Mickey Spillanes författarskap som vi båda ärv måttligt imponerade av. I Galagos monter stod Lisa Medin och satte nya skyddsomslag på exemplar av sin serie Medley som i fortsättningen kommer att ges ut av detta förlag. Jag passade på att komplimera henne för förnyelsen av hennes hår och fråga lite om den redaktionella processen på 91:an (där hon på senare tid vikarierat som redaktör) innan det var dags att mingla vidare.

Daniel Thollin & Jonas Anderson. Till höger Ola Forssblad.

Jag träffade Daniel Thollin och Jonas Anderson och lovade att komma förbi Albumförlagets bord och köpa den förstnämndes nya seriealbum, "En ohelig allians" som utspelar sig under det stora nordiska kriget i början av 1700-talet. Sen stod jag och diskuterade nödvändigheten av ett samlingsalbum med Kaianders Semplers bästa serier med Ola Forssblad som annars ämnade sälja så många exemplar av senaste utgåvan av sitt fanzine, Home Made Comics, som han kunde.

Arrangörerna presenteras.

Nu äntrade arrangörerna från Serieteket Studions scen för att bli presenterade för de närvarande till långa applåder.

De internationella gästerna kliver upp på scenen.

Och sen var de dags för de internationella gästerna att följa detta exempel och bli presenterade de också. Som framgår av bilden ovan var de tämligen talrika, och naturligtvis skulle alla få säga några ord så denna programpunkt tog en stund att genomföra.

Angelo Stano och Andreas Eriksson.

Sist upp på scenen en dryg halvtimma senare var den italienske Dylan Dog-tecknaren Angelo Stano och med honom hans svenske förläggare Andreas Eriksson från Ades Media.

 Natalia Batista, Elise Rosberg och Kim W. Andersson.

Tyvärr blir det inget nytt album av Sword Princess Amaltea på ännu ett tag, men det å andra sidan alltid väldigt trevligt att träffa Natalia Batista. Kim W. Andersson hade i år en av sina arbrtsgivare från USA, Dark Horse-redaktören Scott Allie, på plats men lovade ändå försöka åstadkomma något i min skissbok under någon mindre hektiskt stund.

Nicolas Krizan, Mikael Grahn och Olof.

Nu hade både jag och Johan lyckats tillskansa oss var sin flaska cider från baren och i alla fall jag själv pasade på att avsmaka de läckra tilltuggen som serverades. Olof hamnade i en diskussion med Nicolas Krizan och Mikael Grahn där han uppenbarligen trevdes alldeles utmärkt. Och vem skulle inte göra det i så trevligt sällskap? 

Linda Gustafsson, Anders Lundgren och Ola Hellsten.

Minglet fortsatte i ytterligare någon timme och det gick faktiskt att föra tämligen ingående samtal med nya och gamla vänner utan att behöva känna sig stressad. Det kanske bara är inbillning, men nog tyckte jag att det kändes att det sprudlade av kreativitet i luften när en så stor del av Sveriges serieintresserade var i samma rum samtidigt? Det var emellertid bestämt i förväg att tillställningen skulle avslutas ca 20.30, så när Ola He vänligt men bestämt gjorde klart för oss att nu var det slut och vi tyvärr måste lämna lokalen protesterade vi inte utan gjorde honom till viljes utan knot. Vi avstod från ytterligare festligheter och drog oss istället mot Johans residens i Högdalen medelst kollektiva färdmedel.  

Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder finns i detta album.

Helt i enlighet med traditionen stod vi från NAFS(k) (Johan, Mats, Olof och jag) tillsammans med andra utställare utanför Kulturhusets entré och väntade på att bli insläppta strax före klockan 10.

Johan, Olof och Mats (med Thomas Fels i bakgrunden).

Mats hade lyckats utverka hela fyra utställarbrickor detta år, så vi kunde komma in allihopa samtidigt utan att skicka brickor mellan oss. På andra våningen ställde Olof och jag oss i alla fall i ackrediteringskön i flera minuter innan vi insåg vårt misstag och tog oss in till vårt bord där Johan och Mats var full färd med uppackningen.

Johan & Olof manövrerar rollup. Till höger Ola Forssblad vid välfyllt bord.

En febril aktivitet pågick överallt hos de som inte utnyttjat möjligheten att ställa i ordning sina bord på fredagkvällen. Vi fällde upp vår fina rollup som tjänar som ett naturligt blickfång och funderade så smått var våra bordsgrannar från Generation T höll hus (de dök upp strax efteråt). Jag lämnade mina medankister och tog en snabb överblick av vad som fanns inne i hörsalen.

Johan Ragnarsson och Thomas Fels samt Lars Andersson och Jan Hoff.

Här hittade jag de vana SIS-utställarna Johan Ragnarsson och Thomas Fels från Nordens Stjärnor& Svenska Superserier som med stor rutin förberedde sig för två dagars kommers. Nya som utställare tillsammans var däremot Lars Andersson och Jan Hoff (som också kommer från geografiskt vitt skilda landsändar) vilka ämnade kränga sitt nya fanzine Yxa & Klinga. Lars hade till min stora glädje anammat något som kunde gälla för en korrekt Comic-con utstyrsel. Trevligt!

Anders Lundgren och Ola Hellsten.

Tiden rusade iväg och kvart över elva stod Ola Hellsten och Anders Lundgren på scenen i Hörsalen och invigde festivalen. De avlöstes sen av Patrik Schylström som höll invigningstalet.

Jonas Darnell och Peter Bergting.

Jag förflyttade mig sen via spiraltrappan ner till gatuplanet för att se vad som hände i Studion där de större förlagen hade sina bord och montrar. De första jag träffade var Jonas Darnell och Peter Bergting. Jonas hade inte hunnit rota fram ett serieoriginal från Herman Hedning som jag är intresserad av, men signerade mitt medhavda exemplar av Herman Hednings stora seriebok om ölåt mig. Jag vände sen min uppmärksamhet mot scenen för nu skulle Ola Hammarlund tillkännage nomineringarna till Urhunden-priset 2015.

Ola Hammarlund med Jens Andersson, Andreas Eriksson och Mats Jonsson.

  

Peter Nyrén, Olof Siverbo och Anders Berglund "gör" lunch.

Lunchen intogs på närmsta Burger King och eftersom detta väl får räknas som en så kallad "power lunch" i nöjesbranschen så "gör" man naturligtvis den medan "ert folk pratar med vårt folk"  som det plägar benämnas. Det vimlade av känt folk som hade fått samma idé; framför oss i kön hade vi Ola Skogäng som gjorde sitt bästa för att det inte skulle finnas något ätbart kvar när det blev vår tur, och vid ett bord till höger satt Hedvig Häggman-Sund och Göran Semb och smorde kråset. Peter underhöll oss med insideshistorier från TV-världen och vi fick bland annat veta varför SvT Flow lagts ner och hur det kommer sig att det inte finns nyare program än 2005 på Öppet arkiv.  

Lina Neidestam signerar Zelda.

När vi avslutat lunchen (som blev mycket lång för att vara snabbmat) gick jag och ställde mig i kön till Lina Neidestam som skulle göra ett av sina numera spersamt förekommande framträdanden och signera det nya Zelda-albumet hos Kartago. Den (kön alltså) ringlade sig långsamt fram men efter en stund var det min tur. Lina frågade käckt "Läget?" och efterkom sen min önskan om en Tove på försättsbladet. Hon var också snäll och satte namnet i det norska albumet från i höstas samt julbilagan i Pondus. På min fråga om när det kommer nya Zelda-strippar (nu är det bara repriser) svarade hon "september" så det gäller att ha tålamod.

Mats assisteras av Klaus Dejler.

I Johan och Olofs frånvaro hade Mats fått hjälp av Klaus Dejler med att hålla NAFS(k):s fana högt. Det var fortfarande efterfrågan på (k)urirerna och det lämnades in svar på tipsfrågorna med ojämna mellanrum. Svårt att avgöra om vi hade draghjälp av Generation T eller tvärtom... Det var säkert bra att sitta tillsammans.

Ainur och Tinet Elmgren.

Jag träffade Ainur och Tinet Elmgren som satt bakom ett fönsterbord i Hörsalen och sålde sina album och fanzines.

Mikael Tegebjer intervjuar Niklas Eriksson.

Jag lyssnade på när Mikael Tegebjer intervjuade Niklas Eriksson på Studions scen om hur det var att få Carpe Diem lanserad i USA där den numera går i många dagstidningar. Ganska fantastiskt om man tänker efter. Men Niklas är vass, så varför inte?

Pär Thörn och Johan Kimrin, Linus Remahl och Stef Gaines.

Andra kända ansikten jag träffade var först Pär Thörn& Johan Kimrin, som var strängt upptagna vid Aparts bord (en av de större montrarna på festivalen), och Linus Remahl& Stef Gaines. Det kändes som ett under att få stopp på Stef länge nog för att hälsa och ta en bild. Hon är nog en av de mest upptagna personerna under festivalen utanför arrangörsteamet... 

Björn Wahlberg och Per Demervall. Sen intervjuas Ileana och Maria Surducan av Arina Stoenescu.

Jag fick höra den tråkiga men sedelärande historien om varför det inte blev några tecknade Maria Lang-deckare från Per Demervalls penna direkt från källan. En annan intresserad lyssnare var Generation T:s Björn Wahlberg. Det verkade som Per och manusförfattaren Patric Nyström kommit undan med blotta förskräckelsen från något som kunnat utvecklas till en riktig soppa! På Studions scen såg jag sen de rumänska gästerna Ileana och Maria Surducan intervjuas om sitt serieskapande av Arina Stoenescu. En titt in i en för mig okänd värld.

Hedvig Häggman-Sund med omslagsoriginal från 91:an.

Jag träffade sen Hedvig och förhörde mig om vad hon gjorde nuförtiden (tecknad film i Malmö visade det sig) och varför hon och Joakim (som lyste med sin frånvaro) inte hade något bord i år? Det var helt enkelt så att de inte hade något nytt att sälja då ingen av dem haft tid att göra något utöver sin ordinarie kreativa verksamhet. Jag passade på att visa henne det omslagsoriginal från 91:an som Gert Lozell sålt till mig men som han inte kunnat överlämna personligen då han inte haft tid att resa till Seriefestivalen från Kristianstad. Hon lät sig vederbörligen imponeras och poserade glatt med det i bilden ovan. Vi gjorde dessutom upp om att "göra lunch" under morgondagen.

Festivalen fortsatte ytterligare i närmare tio minuter innan besökarna uppmanades att gå hem. Som utställare kunde vi ankister emellertid stanna kvar ytterligare en stund för att ställa iordning och plocka undan. Olof lyste dock med sin frånvaro.

Olof i folktom hörsal.

Han upphittades i den nu ganska glest befolkade Hörsalen. Helt enligt våra vanor skulle vi nu ta oss till Nalens restaurang där det separata rummet längst in i lokalen varit bokat sen flera månader tillbaka. Sällskapet hade utökats med Göran Ribe och i samlad tropp (så när som på Anders som åkte hem till Skarpnäck och ämnade ansluta senare) gick vi den korta promenaden till Regeringsgatan. Den trevliga hovmästarinnan tog emot och hälsade oss välkomna, och vi ockuperade därefter baren där jag tog en Campari soda och Bror på min inrådan beställde en Shirley Temple. Mats kunde tyvärr inte få sitt förstahandsval så det fick bli en Cuba Libre för hans del och Göran ville ha en Screwdriver (bestämde jag). Vi ägnade sen oss åt detta en stund medan vårt bord gjordes klart.

Anders Berglund, Mats Nilsson, Göran Ribe och Johan Blixt hugger in.

Vi fördrev sen den närmaste halvtimmen med att studera menyn medan vi väntade på att en försenad Anders skulle dyka upp. Vi tömde också brödkorgarna så man fick bära in mer till själva måltiden. Anders anlände sen och som straff för sin sena ankomst fick han kort om tid att bestämma sig. Men sen beställde vi och maten kom på bordet. För egen del blev det en Toast Skagen till förrätt (det finns en anledning till att det är en tidlös klassiker) och Biff Rydberg som huvudattraktion. Till detta en Wisby Pils. Detta visade sig vara så mäktigt att jag nöjde mig med en slät kopp kaffe med påtår efteråt. Övriga verkade även de nöjda. Nalen har en hög lägstanivå, men det visste vi ju redan. När vi sent om sider lämnade lokalen visade det sig att det fanns fler seriefigurer där, Cobolt förlag och Placebo Press hade också hittat dit.

Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder finns i detta album.

På söndagen släpptes utställare och besökare in samtidigt, något som resulterade i lite lätt stress i själva öppningsögonblicket. Om det skulle gå att lösa administrativt vore en differens på ca 10-15 minuter att föredra. Visserligen behövs ingen ackretideringskontroll denna dag, men några minuter för att täcka av och ställa i ordning borde finnas.

Söndag morgon i hörsalsfoajén.

Nåväl, NAFS(k):s förberedelser inskränkte sig till att vika ner lakanet och plocka fram (k)assan som inte lämnats kvar över natten. Bordet var i goda händer så jag tänkte ta en kort runda genom lokalerna innan det var dags för dagens första programpunkt jag tänkt lyssna på 11.30.

Charlotte Winroth & Therese Malmgren.

Jag träffade Charlotte Winroth& Therese Malmgren som var på plats och sålde sitt fanzine Wicked Hero. Det var jag ju bara tvungen att lägga beslag på ett ex av! Jag hoppas att fortsättningen inte är långt borta i tiden, för detta vill jag definitivt se mera av.

Frida Ulvegren med seriealbum hon gjort helt eller delar av.

I Studion några plan längre ner fanns Frida Ulvegren som blixtsnabbt på vad som kändes som bråkdelen av en sekund snappade åt sig ett par av sina seriealbum och höll upp när jag riktade kameran mot henne. Men sen var det tid för mig att ta mig till Marionetteatern för att lyssna till årets upplaga av branschsamtalet, som vanligt i regi av Mangapatriarkatet, alltså Lisa Medin& Stef Gaines.

Mirjam Löfgren, Tomb Svalborg, Lisa Medin, Stef Gaines, Peter Bergting och Henrik Jonsson.

Årets tema var barnserier och man hade därför bjudit in serieskapare som pysslar med just detta till den första halvan av samtalet. Det var Mirjam Löfgren och Tomb Svalborg som gör Dinosaga vilken skall ges ut av Rabén & Sjögren, samt Peter Bergting (som illustrerat barnböcker) och Henrik Jonsson som står för illustrationerna i bokserien PAX. En mycked varierad panel, alltså. Inte minst framkom detta när man diskuterade vilka serier som funnits när man själva var barn och övriga visade en viss avundsjuka när Peter beskrev det svenska serietidnings- och albumutbudet när han växte upp på 70- och 80-talet.

Lisa & Stef intervjuar sina gäster.

Man lyckades trots vissa tekniska problem hålla sig inom tidsramarna och ungefär tjugo över tolv byttes gästerna ut mot två nya, varav den ena hade särskilt intresse för oss i den ankistiska världen. 

Åsa Warnqvist, Lisa, Stef & Lukas Björkman med dotter.

Det var Åsa Warnqvist som inte bara är litteraturforskare vid Svenska barnboksinstitutet utan också mångårig NAFS(k)-ordförande (2004-2008). Man underlät dock att nämna detta vid presentationen så jag såg mig nödgad att bryta in och korrigera. Jag hoppas damerna förlåter detta burdusa inpass. Med sig på scenen hade Åsa Kamratpostens chefredaktör Lukas Björkman (med dotter) och enligt egen utsago hade Lisa och Stef valt dem som gäster för att komma bort från det vanliga mönstret att de enbart bjuder in sina redaktörsvänner från serieförlagen. Det var ett bra beslut för diskussionen rörde sig nu i helt andra banor än tidigare och bland annat framkom att man på Kamratposten tycker att svenska serieskapare inte är framfusiga nog, utan man vill ha nya förslag på serier i samma omfattning som man får illustrationsförslag. Åsa avlivade också myten att det inte skulle vara accepterat bland människor med högre bildning att läsa serier då hon aldrig varit med om en förening som hade lika hög kunskapsnivå som NAFS(k) i något annat sammanhang. Bland annat har vi ju haft tre disputerade ordföranden på raken... 

Nu hade det blivit dags för lunch, men Hedvig hade aviserat senare ankomst så jag tog tillfället i akt att gå och se hur det artat sig med de signeringar jag gett i uppdrag åt Ola Skogäng och Daniel Thollin.

Daniel Thollin, Ola Skogäng och påtecknade seriealbum.

Allkdeles utmärkt visade det sig! Inte nog med att de hade prsterat en riktig seriegegga i senaste Theo-albumet, Daniel hade låtit Ola medverka till en så kallad "halvfigur" (man ritar hälften var bakom ett vitt papper) i det egna alldeles färska albumet "En ohelig allians" som utspelar sig under tiden för Karl XII:s krig i europa. Verkligen kul! Vid samma bord fanns också Jonas Anderson i dubbel upplaga och jag bad den teckningskunnige av dessa om ett bidrag i skissboken. Varför inte hans tolkning av min favorithäxa?

Jonas Anderson har tecknat Sabrina i min skissbok.

Jag visade hur han skulle hitta en lämplig förlaga då han inte var helt säker på hur fröken Spellman ser ut, poängterade att han borde tänka särskilt på ögonfransar, uppnäsa och fräknar och lämnade honom sen ifred i tjugo minuter medan han exekverade mitt önskemål. Resultatet var omlsskännligen en tonårshäxa, men i Jonas oefterhärmliga stil!  Just när jag tagit emot detta konstverk pep det till i telefonen och Hedvig aviserade att hon var på gång in.

Jag tog mig ner för rulltrapporna för att möta henne och sen bestämde vi oss för att "göra lunch" (Hedvig jobbar ju i filmbranschen numera) hos Teaterbaren på andra våningen. Där fanns det fullt ätbara mackor i storlekar lämpliga som lättare lunch och vi fick ett bra bord i den inre delen av lokalen så vi kunde samtala ostört om vad som hänt sen sist. Det visade sig att hon numera vistades nästan uteslutande i Malmö vilket betydde att hon och Joakim gått från att vara särbos som träffas på helgerna till att bli sambos på heltid. Inklusive katt. Nåväl, även denna lunch tog slut och då jag lovat Bror att ta bilder av fanzineprisutdelningen var det hög tid att dra sig mot scenen i hörsalsfoajen där denna skulle äga rum.

Fler bilder i detta album. 

Klockan tre skulle Seriefrämjandets stora fanzinpris 2015  för 2014 års bästa fanzin delas ut och fastän det krockade med programpunkten om hur man framställer tidningen Herman Hedning proriterade jag detta och från en framskjuten plats nära scenkanten lyckades jag föreviga pristagarna på bild.  

Shine och Sissel Gustafsson samt Dotterbolagets representant.

Publikens pris gick till Shine Mustafa och Sissel Gustafsson för SF vs Fantasy medan juryns specialpris hamnade hos Dotterbolaget. Anna Syvertsson fick ett hedersomnämnande för Punches, "för att hon är den tecknare som på det mest orädda sättet konkurrerar med sig själv". Själva fanzinpristagarna var detta år två:

Karin Gafvelin och Steve Nyberg delar på Stora fanzinpriset.

Ett pris gick Karin Gafvelin för Of love and tall ships Part 1, Chapter 6. Motiveringen löd: "Karin Gafvelin tecknar och skriver med en närvarokänsla som gör att man tror sig vara ombord på en fullriggare". Det andra fick Steve Nyberg för Maja-Stina med motiveringen: "Steve Nyberg öppnar upp för vad en serie kan vara. En annan människas öde kommer oss nära". Båda pristagarna såg lagom överraskade och lyckliga ut och  levererade improviserade tacktal utan att staka sig. Gafvelin fick också förklara hur mycket hennes rithand tar stryk eftersom hon jobbar med det svårbearbetade mediet skrapkartong (hon var nästan återställd nu).

Mikael Grahn och Magnus Knutsson.

Efter prisutdelningen flyttade jag mig ner till Studion (mycket motion blir det) där både Mikael Grahn och Jonas Darnell försökte övertyga mig om att jag inte missat något av värde när jag inte hann se Herman Hedning-panelen, men det tror jag vad jag vill på. Jag träffade också på Magnus Knutsson som var försiktigt optimistisk angående en lansering av Ordfront/Galagos samlingsutgåva av Ratte till Bokmässan i Göteborg, men inte trodde att det skulle vara tillräckligt för att locka fram Ulf Jansson i offentligheten.  

Kim W. Andersson skapar konst.

Kim W. Andersson var vänlig och tecknade sin nya SF-hjältinna Astrid i min skissbok fast han denna dag betalade priset för en mycket glad och trevlig och sen lördagskväll/natt. Resultatet påverkades som synes inte alls av detta, det skulle varit i positiv riktning då... Den skall ges ut av det amerikanska förlaget Dark Horse under nästa år, och som av en händelse var en av förlagets redaktörer, Scott Allie, en av festivalens internationella gäster.

Anders Lundgren och Scott Allie.

En intervju med honom av Serietekets egen Anders Lundgren var sista programpunkten för dagen på Studions scen, och också den mest välbesökta. Inga lediga stolar som jag kunde upptäcka. Jag antar att många är nyfikna på vad en redaktör vid ett förlag med ett grundmurat rykte om att vara skaparvänliga med en kreativ atmosfär hade att berätta. När jag själv retirerade uppför spiraltrappan igen mötte jag Ola Hellsten och passade på att gratulera honom till en utmärkt genomförd festival. Han poängterade då att det var ett teamwork som han själv inte kunde ta åt sig hela äran av men att han var glad åt min närvaro och hoppades på ett återseende nästa år. Ola är en hedersknyffel!

Christina Jonsson och Malin Svedjeholm med signerade album.

Då jag nu hade bättre överblick av hur mitt bagage utvecklat sig viktmässigt unnade jag mig ytterligare ett par album-inköp. Det var pusseldeckaren Bland badgäster och bedragare av Christina Jonsson och det alldeles purfärska Plåstra-albumet av Malin Svedjehom som lockade. Malin hade någon form av marknadsföringskampanj där hon försökte skänka bort ett album, men det accepterade jag inte utan tjatade tills jag i alla fall fick betala halva priset! Gratis serier? Går inte för sig! Både hon och Christina Jonsson fixade också trevliga dedikationer på försättsbladen åt mig vilket torde framgå av bilderna. 

I Hörsalen samlade Linda Gustafsson festivalens flitiga volontärer nedanför scenen och såg till att de blev ordentligt avtackade. Hon uppmanade också utställarna att donera kulturgods som sen skulle delas ut till volontärerna, för någon annan ersättning (utöver maten) får de inte.

Göran Ribe och Natalia Batista.

Nu började festivalen märkbart varva ner, men än var den inte över. Vid Epix bord hittade jag Natalia Batista från Nosebleed Studio (som marknadsfört ett särtryck av första kapitlet ur tredje delen av Sword Princess Amaltea) i full färd med att skruttinera sortimentet under välvilligt överinseende av Göran Ribe. De stannade up ett ögonblick så jag kunde ta bilden ovan innan de återgick till denna verksamhet.

Men till sist var det över och när besökarna lämnat lokalerna återstod bara att packa ner vår rollup, lakanet och allt osålt kulturgods för denna gång:

Mats och Johan packar ihop.

Generation T hade gett upp lite tidigare (smart), men vi höll ut ända till slutet. Tyvärr betydde det att vädret hann försämras markant och det ösregnade hela vägen till Centralstation där jag tog 18.24-tåget mot Västerås. Som tur var påverkades inte kamera eller serier av detta och tills jag var framme hade jag hunnit torka någorlunda. Dopaminkicken satt i sen i nästan hela den kommande veckan. Utan tvivel var årets festival ÄNNU bättre än den 2014 hur nu detta kan vara möjligt? Hela seriesverige bör vara mycket tacksamma för att arrangörerna lägger ner mycket tid och energi så att vi skall kunna träffas och ha trevligt denna helg!

Ytterligare bilder i detta album. 

Som vanligt blev det mest redan planerade köp gjorda - till största delen därför att kreatörerna fanns på plats för att klottra i böckerna. Om inte så är fallet skall det vara ett riktigt bra festivalpris för att jag skall avstå från använda mig av någon webb-bokhandel och då få det man vill ha hemburet till dörren. Men dessa objekt kändes oumbärliga: 

Nya Theo-albumet, Deus ex machina: Den helige ande, Badgäster & bedragare av Christina Jonsson, Therese Malmgren& Charlotte WinrothsWicked Hero: Första kapitlet, Plåstra 2: Den ännu bättre boken av Malin Svedjeholm, Lina NeidestamsZelda 4: Uppbrott och utbrott (tråkigt att många strippar saknas i de långa kontinuiteterna), samt Daniel Thollins En ohelig allians.

Samtliga är naturligtvis signerade, men i fallen Thollin & Skogäng lades det ner lite extra arbete: 

Man hade med stor entusiasm tagit sig an arbetet och åstadkommit både en "halvfigur" (där man tecknar sin halva medan det ligger ett papper över kollaboratörens) och ett rejält "jam". Inte illa! 

Det blev även ett par nya teckningar i skissboken:

Jonas Andersons tolkning av Sabrina the Teen-Age Witch samt Kim W Anderssons kommande SF-hjältinna, Astrid. (Klicka på bilderna så blir de större.) 

Och ett par utställarbrickor att lägga till samlingarna. Det var allt (bortsett från att Bror Hellman skänkte bort en dubblett av det första 1:a Maj-märket från 1931) tror jag.

Tyvärr kunde inte Gert Lozell komma till Stockholms internationella seriefestival i år, så han skickade detta med post istället: 

Omslaget till 91:an 4/2015.

Det är omslaget till 91:an nummer 4/2015 som bland annat innehöll sista delen av "Skånska kriget". En detalj skiljer det från den publicerade versionen, bortsett från att Gert gjorde hela bakgrunden i datorn (därav den skissartade versionen på originalet). Det är tillverkarens märkskylt på kistan som visar att den är fabricerad hos det gamla fina företaget Franz-Jäger i Berlin.

Notera hur kraftigt beskuren bilden är. Jag frågade vikarierande redaktör Lisa Medin om detta men hon kunde inte ange någon specifik anledning, utan det kan vara flera orsaker som spelar in när detta bestäms.

En annan fråga som dök upp under SIS och som jag skickade vidare till Gert var "Vad tuschar du med?" Jag hade tagit med omslaget till Stockholm, och ingen kunde räkna ut detta bara genom att studera det. Ett par framstående svenska serietecknare vågade sig nästan på att gissa "penselpenna" men de var långt ifrån säkra på detta. Gert svarade så här: 
"Jag tuschar mestadels med Pentel Stylo JM10, som har utgått ur sortimentet men som jag har ett litet lager kvar av. Den har numera ersatts av Pentel Stylo JM20 som är ungefär likadan. För tunnare linjer kör jag med fineliner-pennor i 0,1-0,3. Penselpennor har jag till riktigt grova linjer och till att fylla i svarta fält." 

Ett vackert omslag som väl fångar stämningen i serien. Gert är utan tvekan en av de bästa 91:an-tecknarna! Klicka på bilden för att se det i större format på CAF.

Magnum Special 1-2/1991

Visserligen råder det ingen brist på nyutkomna serier som pockar på att läsas, men det hindrar inte att jag någon gång emellanåt plockar fram något ur samlingen som jag tycker tarvar en omläsning. Nu senast blev det Magnum Special nummer 1 och 2 från 1991 som innehöll "Camelot 3000" av Mike W. Barr& Brian Bolland. Då jag tycker att den håller fortfarande (fastän den i vissa avseenden åldrats betänkligt sen originapubliceringen 1982-85) återger jag här min recension av den ur Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla nummer 4/1991:

"Brian Bolland är en av de populäraste serieskaparna i Sverige just nu. Hans framträdande på seriemässan i Älvsjö orsakade rena Beatleshysterin, och det är således inte helt fel att Pandora nu ger ut ett av hans längre epos, 'Camelot 3000', som han gjorde tillsammans med Mike Barr i början på 80-talet.

Det är nästan 10 år sedan den gick i Gigant, så en repris är motiverad. Dessutom är det en proper utgåva som innehåller både förord och författarpresentationer. Slarvigt dock att man helt glömt att sätta ut namnen på tuscharna!

Barrs manus anknyter på ett självklart sätt till sägnerna om Kung Artur och riddarna kring det runda bordet. Det förutspåddes nämligen att Artur skulle återvända när England behövde honom, och när världsrymden anfaller år 3000 är det verkligen hög tid...

Samtidigt som Barr berättar en hejdundrande äventyrshistoria säger han något om vårt behov av hjältar och positiva förebilder. Den obligatoriska lovestoryn har även den fått en annorlunda vinkling som var mycket mer kontroversiell i USA för tio år sedan än den kan tyckas vara idag. (Sir Tristan har 'råkat' återfödas som kvinna, medan reinkarnationen av Isolde gick som den skulla.)

Bolland har själv sagt att han var mer tveksam till att andra skulle tuscha hans teckningar, men [Terry] Austin & [Bruce] Patterson klarar detta galant. Bollands tendens att överarbeta sina teckningar saknas här helt, och jag tycker det bidrar till att göra historien mer lättläst.

Ett hederligt hantverk på det hela taget."

Så långt vad jag tyckte då. Tilläggas kan att det numera ät känt att Dick Giordano tuschade avsnitt 6 och att detta var en viktig serie på många sätt. Det var den första avslutade maxi-serien på 12 nummer, den första serietidningen från DC Comics som trycktes på ett bättre papper som medgav en högre kvalitet på reproduktionen (vilket var ett måste för att Bollands teckningar skulle komma till sin rätt), och det var också en av de första serierna från DC där upphovsmännen ägde rättigheterna till sitt verk. Vad gäller skildringen av en transperson kan konstateras att den var långt före sin tid (sällsynt även nu för tiden). 

Agent X9 Specialalbum 2015

En något märklig tradition som hållits vid liv sen Egmont köpte upp Semic Press 1998 är att Agent X9:s julalbum fortfarande kallas "Specialalbum", ges ut på Bokförlaget Semic (som ägs av Bonniers) och utkommer i god tid innan storhelgerna. Produktionen utförs dock av Egmont och det är min gode vän Germund von Wowern som är redaktör. Han har sagt så här om Specialalbumen: "X9-albumen har jag sett lite som en lekstuga. Modesty måste vara med, och precis som i tidningen även på omslaget. I inlagan har jag emellertid försökt presentera någon kul, överraskande grej varje gång." Till detta år lovade han att  "lyckas jag bara få ihop allt med textning och översättning väntar dock en trevlig (och lätt flummig) överraskning i årets album (2015)".

Det var alltså med vissa förväntningar jag tog mig an det förhandsexemplar som ramlade ner i brevlådan i torsdags. Vad hade Germund hittat på i år? Ja, "Modesty Blaise" är naturligtvis med, på omslaget tecknad av Romero mot en bakgrund av Jim Holdaway-strippar som jag identifierar som stammande från äventyret" The Head Girls" ("Spionskolan" på svenska). Det måste betraktas som en av de bättre episoderna och är nummer 9 i ordningen, först publicerad 1966. I Specialalbumen är sidorna tillräckligt breda för att stripparna skall kunna återges i oredigerat skick, något som serien tjänar på.

Som andra serie kommer ett avsnitt av "Garth", här i Frank Bellamys 70-talsversion. Det är en ganska lång berättelse om filmstjärnor, varulvar, förbannelser och österrikiska slott som är habilt berättad men knappast kan kallas nyskapande. Ett bra exempel på hur seriens författare John Edgar använde Garth som katalysator för att dra igång en relativt konventionell skräckhistoria, om än med en modern knorr.

Den "trevliga och flummiga" överraskningen då? Jo den visade sig vara ett hittills i Sverige opublicerat avsnitt av "Spårhundarna" ("The Seekers" på originalspråket), det 25:e i ordningen för att vara exakt. Titeln är "De sju månarnas gudinna" och nog är det flummigt så det förslår: På väg hem till London från att ha löst ett  knivigt fall bryter den Triumph 2000 som Jacob Benedick och Susanne Dove färdas i "genom tidsvallen" (dettta var före DeLorean-bilen) och de blir förflyttade in i framtiden till en värld med sju månar som är befolkad av unga kvinnor vilka är undersåtar till den vackra drottning Zeta... Man kan lugnt påstå att detta äventyr skiljer sig en hel del från det gängse privatdeckandet i serien. Jag misstänker att många läsare kommer att fråga sig vad som egentligen pågår, men nog är det en kulturgärning (om än i det mindre formatet) som Germund åstadkommit. Seriens tecknare, John M. Burns, passar också på att blomma ut som den värste Al Williamson i de fantasifulla framtidsmiljöerna.

På det hela taget ett välkomponerat album utan några riktigt svaga punkter. De "vanliga" läsarna får sin "Modesty Blaise" & "Garth", medan konessörerna kan glädjas åt en publicering av "Spårhundarna" som ingen trodde skulle bli verklighet. Ett fint sätt att fira den trettionde utgåvan sen 1985. Trettionde? Ja, 1988 kom det inte ut något allbum. Jag misstänker att det kanske har att göra med att man bytte numrering från kommande till innevarande år (på samma sätt som Kalle Ankas Julbok 1959 är icke-existerande) men jag har inte lyckats få detta bekräftat...       

Herman Hedning - Arrogant Bastard

Dan och Jonas har gjort det igen - lanserat ett nytt öl från Strömsholms Brygghus vars etikett pryds av den lille motbjudande och självgode slemproppen. Premiären ägde visserligen rum i februari, men det är först i samband med årets semester som jag tagit mig tid att provsmaka. Den här gången är det frågan om "en rökig stout" som begåvats med namnet Arrogant Bastard. Sloganen lyder denna gång "For Those Self-centered Moments".

I bryggeriets egen beskrivning på etiketten står att läsa: En god rökig stout, för den som gärna tänker lite extra på sig själv. En torr välhumlad porter/stout som passar bra till både vardag och fest. Utmärkt till vällagrade ostar och en självklar huvudperson på vilket smörgåsbord som helst. Bryggd med kärlek, svett och bästa tänkbara råvaror av Strömsholms Brygghus i Köping.

Min egen erfarenhet av stout och porter inskränker sig till Guinness och Carnegie, så jag har inte så mycket att jämföra med. Systembolaget beskriver den emellertid som "rostad smak med inslag av pumpernickel, kaffe, salmiak, rökta charkuterier och pomerans". Jag noterade framför allt den kraftiga eftersmaken av humle som stannade kvar länge. Kräver nog att jag inmundigar några fler flaskor för att bli riktigt säker på vad jag tycker om den...

Agent X9 9/2015 med Velvet.

Vad skulle hända om den bäste spionen i brittiska underrättelsetjänsten blir mördad under vad som borde varit ett rutinuppdrag? Och allt i den efterföljande internutredningen tyder på att det finns en ”mullvad” högt upp i organisationen? Föreställ er att James Bond skulle stryka med och det visar sig att miss Moneypenny inte bara är chefens mycket effektiva sekreterare, utan i verkligheten är en bättre hemlig agent än någon annan. Det är bara det att hon sedan länge av olika anledningar dragit sig tillbaka från aktiv tjänst till skrivbordsverksamhet. Nu får hon emellertid användning av sina gamla kunskaper för hon beslutar sig av personliga skäl att ta reda på vad som egentligen ligger bakom mordet…

Ed Brubaker har med Velvet Templeton skapat vad som enklast kan beskrivas som en värdig arvtagare till Modesty Blaise; en medelålders dam som är smart, sexig och kan ta sig ur de mest intrikata situationer och predikament med hjälp av sina många talanger. I en historia som är ungefär två delar Ian Fleming och en del John LeCarré berättas det dels om hur jakten på mullvaden och Velvet avlöper, men också i tillbakablickar om vem Velvet var och vad som gjorde henne till den hon blivit. Handlingen utspelar sig under kalla kriget, från sent 40-tal till tidigt 70-tal, vilket återges i snudd på fotorealistiska bilder av Steve Epting där det ofta regnar eller är mörkt.

Velvet nummer 1-6.

Velvet debuterade på amerikanska Image Comics i oktober 2013 och kommer nu alla femton delarna (11 har kommit ut så här långt) att publiceras på svenska med start från och med nummer 9/2015 (ute nu!). Serien har varit en av de mest kritikerrosade på senare tid och det är inte utan viss stolthet jag noterar att det delvis är på grund av mitt tjat som redaktionen nu presenterar den för svenska läsare. Turerna bakom detta var långa och tämligen komplicerade, men envisheten kröntes till slut med framgång!

Velvet nummer 7-11.

Ed Brubaker (född 1966) är en amerikansk författare som är känd både för sina noir-berättelser ”Criminal”, ”Fatale” och ”The Fade Out” och de superhjälteserier han också skrivit. Bland annat var han författare till ”Captain America” under 8 år och skrev då bland annat de nummer som kom att bilda grunden för filmen Captain America: The Winter Soldier. Tillsammans med Greg Rucka skapade han ”Gotham Central” som kan sägas vara en av inspirationskällorna till TV-serien Gotham. Han har mellan 2007 och 2012 sex gånger fått motta Eisner-priset (seriernas motsvarighet till filmens Oscar) och varit nominerad vid ytterligare fyra tillfällen.

Steve Epting är en amerikansk serietecknare som varit verksam sedan 1989. Han har arbetat för både DC Comics (”Superman”, ”Aquaman”) och Marvel Comics (”The Avengers”, ”Captain America” [med Ed Brubaker] och ”Fantastic Four”). Han har sagt att hans stil är influerad av Alex Raymond (”Secret Agent X-9”, ”Blixt Gordon”, ”Rip Kirby”), Jim Holdaway (”Romeo Brown”, ”Modesty Blaise”), Stan Drake (”Eva och jag”, ”Kelly Green”) samt Al Williamson (”Agent Corrigan”, ”Star Wars”, ”Blixt Gordon”).

Jag kan inte nog rekommendera Velvet! Det här är riktigt, riktigt bra (och det mest självskrivna nytillskottet i Agent X9 de senaste 15 åren). Ett initiativ som verkligen skall uppmuntras. Köp.

Redan när jag såg förhandstitten på Archie #636 för tre år sedan bestämde jag att originalen till den historien hade sin enda rättmätiga plats i MIN samling. Väntan blev dock lång då förlaget tog god tid på sig med att lämna tillbaka dem. Men till sist fick jag reda på av tecknaren Gisèle Lagacé att de återvänt till modershuset och hon kunde tänka sig att skiljas från dem om bara priset var det rätta.

Efter en kort men hård förhandling (tuff tjej, Gisèle) blev det affär:

Serieoriginal till Archie #636.

Samtliga ursnygga sidor (naturligtvis alla signerade, vissa utvalda även med dedikation för att förebygga flippning på eBay) finns nu till beskådande på CAF (alltid kul att kunna fylla ett helt nummer i deras samarbete med GCD). Passa på att läsa den. Det är en bra historia Tania Del Rio skrivit! Och Rich Koslowski som tuschade signerade sidorna även han åt mig (på plats i San Diego).

Gisèle passade på att ta en bild av sig själv med sidorna innan hon packade in dem:

Gisèle med originalsidor.

Jag har lovat henne att de skall få ett gott hem hos mig, och eftersom jag nu har 40 sidor av henne (en sällsynthet då hon för det mesta jobbar helt digitalt) betraktar jag det som en av världens största samlingar av hennes originalsidor tills någon annan samlare träder fram...

Hon var också mycket generös med bonusgrejor. Detta trillade ut när jag öppnade paketet:

Zii & the Troublemakers.

Färgstryck och vykort med bandet Zii & the Troublemakers från Gisèles webbserie Ma3.

Mera Ma3-bonusar.

Sen en signerad poster med samma band, färgtryck, bokmärke, klistermärken etc. Men till sist den verkliga grejen:

Sabrina Spellman av Gisèle.

Ett alldeles bedårande porträtt av min favorithäxa! Gisèle kan nog sägas ha lika bra käsla för henne som Bill Galvan. Kan ses i större format i mitt CAF-galleri. Jag är alldeles utomordentligt nöjd med detta nytillskott (och inte så lite mallig). Nu hoppas jag på fler serier med Sabrina av Gisèle!