Jag har utökat innehavet av Eduardo Barreto-original. Samtliga kommer från Gary Dolgoff i Easthampton, MA, som alltid begär ett rimligt pris för det han har till salu.

The Shadow Strikes! #6, sidan19 och Doc Savage #18, sidan 3.

Doc Savage #18, sidan 12 & 14.

Doc Savage #18, sidan 19 & 22.

Doc Savage #18, sidan 23.

The Shadow Strikes! #6 & Doc Savage #18.

Historien är den The Shadow/Doc Savage-crossover jag läste om i somras, så det var ju lägligt att det dök upp en drös sidor till salu (det fanns många fler, men de här var de som jag tyckte bäst om). För att hinna med dubbelt så många tidningar mot normalt (det här var på den tiden förlagen höll sina utgivningsscheman) stod Doc Savage-tecknare Rod Whigham för layouten, medan Barreto skissade färdigt och tuschade. Och det gör han ju med den äran. Jag har sagt det förr, men nog går det en rät linje från Milton Caniff via Frank Robbins och Jijé till Barreto?

Jag är inte den som klagar på att Barreto av vissa samlare anses undervärderad i USA, då har man ju råd med desto fler originalsidor... (Klicka på bilderna för att se dem i större format i mitt Barreto-galleri på CAF)

Det har inte blivit av att se TV-serien Gothamännu, men jag plockade häromveckan fram dessa ur gömmorna och ägnade mig åt en liten omläsning:

Batman:GCPD överst, under den Gordon of Gotham.

Batman: GCPD och Batman: Gordon of Gotham kom ut 1996 respektive 1998 och är alltså föregångare till den kritikerrosade Gotham Central från 2003-2006.

GCPD hade Chuck Dixon vid pennan och den minst sagt udda kombinationen Jim Aparo (skiss) och Bill Sienkiewicz (tusch) bakom ritbordet. Resultatet blev en miniserie som jag fortfarande då och då läser om med stor behållning. Dixon presterar här ett av sina bättre manus och visar att han behärskar den berättarteknik som Steven Bocho använde sig av i Spanarna på Hill Street till fulländning när han håller flera disparata plottar i luften och växlar mellan dem i exakt rätt ögonblick för att hålla läsaren på halster ända tills allt får sin mycket tillfredställande upplösning i nummer fyra. Att para ihop Aparo och Sienkiewicz var ett lyckokast för det är full fart i en lagom svängig stil från första till sista rutan fast det inte är en superhjälte inom synhåll så långt ögat kan nå. Rekommenderas! Mycket egendomligt att den aldrig kommit ut i samlad form (men det kanske har något med Dixons åsikter om DC att göra?)

Uppföljaren Gordon of Gotham verkade av reklamen att döma ha förutsättningar att bli minst lika bra. Författare var Denny O'Neill och tecknade gjorde Dick Giordano och Klaus Janson, alla välrenommerade i dessa sammanhang. Tyvärr blev jag tämligen besviken när titeln väl kom ut eftersom den handlade om Gordons tidigare liv någonstans i kölvattnet av Batman: Year One och inte var underhållande på samma sätt som föregångaren. Det är definitivt inte dåligt, det var bara inte vad jag hade väntat mig.

Båda miniserierna rekommenderas, och de borde inte vara svåra att hitta för rimliga pengar på begagnatmarknaden.

Föregående års fyradagarsvistelse på bokmässan i Göteborg visade sig vara för mycket av det goda så i år hade jag bestämt mig för att begränsa mig till torsdag - lördag, och dessutom åka tåg i första klass på ditresan. Tyvärr var det problem med rälsen sista biten så jag fick åka buss från Vårgårda, men då jag dels varit medveten om detta sen kvällen innan, dels bara drabbades av en total försening av sexton minuter, var jag fullt beredd att stå ut med detta mindre irritationsmoment. Jag hade också köpt mina mässbiljetter iförväg och kunde därför ta en gräddfil i insläppet. Bagaget lämpade jag av i garderoben och begav mig sen med raska steg iväg mot den del av mässhallen där serieförlagen håller till. 

    

 

Johan Wanloo & Rock Manlyfist.

Johan Wanloo visade stolt upp sitt & Apart Förlags alldeles nyutkomna Rock Manlyfist-album och gick därefter upp på Seriescenen och höll ett mycket underhållande anförande om denna sin serie och alla populärkulturella referenser och regelrätta pastischer han införlivat i den. Inte illa med tanke på att den började sitt liv som en webbserie Johan gjorde "bara för att" och att den numera går i varje nummer av Herman Hedning och dessutum nu också publicerats i albumform.

Stina Hjelm & Natalia Batista.

Som vanligt hade jag med mig en beställning från min arbetsplats på det nya Sword Princess Amaltea-albumet (som också avslutar trilogin). Detta kunde exekveras elegant och effektivt eftersom Natalia Batista tillsammans med kollegan Stina Hjelm satt hos Kolik förlag och signerade. Min arbetskamrats önskan om "en slug rövarhövding" beredde inga som helst problem, utan Natalia tecknade en dylik med den snabbhet som bara den som producerat hundratals seriesidor de senaste åren är i besittning av.

  

Oscar Hjelmgren & Henrik Jonsson med skisser.

För egen del såg jag till att ordna skisser av Oscar Hjelmgren och Henrik Jonsson. Oscar slog sig ner vid ett ledigt bord hos Egmont och tecknade professor Quantum, en bifigur i hans egen serie A.M.O.K. som också går i Herman Hedning-tidningen, iklädd något som skulle kunna vara en baddräkt eller möjligen en högtidsblåsa, Oscar är för övrigt ankist och har som sitt examensarbete inom lärarprogrammet vid Göteborgs universitet skrivit en uppsats med den lockande titeln ”Risbastur, fåraktiga vildar och gamla snålvargar – Kalle Anka-serier möter grundskolans värdegrund”.

När Oscar var så gott som klar lät jag undslippa mig att det skulle vara trevligt att ha nye Fantomen-tecknaren Henrik Jonsson representerad i skissboken. Då denne precis passerade Egmonts monter såg Oscar till att göra reklam för denna möjlighet, och redan innan Henrik kontrollerat sällskapet han skulle befinna sig i skred han till verket med stor entusiasm. Henrik är förste svensk att ta examen i serietecknande vid The Kubert School, och det visade sig att vi hade gemensamma bekanta åver där. Motivet han valt var Wonder Woman i profil, men tyvärr hade jag inte tillräckligt breda svarta pennor tillgängliga, utan han lovade att lägga på mera svart i hennes hår nästa dag.

 

    

Fler bilder från bokmässan i detta galleri på flickr.com. 

Efter en god natts sömn, dusch, fyra svep med rakhyveln och en utomordentlig frukost (som jag lyckades dra ut på i nästan fyrtio minuter) kände jag mig klar för fredagens eskapader på bokmässan. En rask promenad i det sköna brittsommarvädret förde mig till insläppet där det ännu ej bildats någon kö värd att tala om. Hos Egmont träffade inte bara tjänstgörande personal i form av Mikael Sol& Joakim Gunnarsson utan också Johan Blixt som idag skulle hedra Bokmässan med sin närvaro. När vi hälsat på varandra drog vi oss längre in i serieland.

    

    

    

  

Klicka på bilderna så förstoras de. Fler bilder finns i detta album.

Morgonritualen upprepades men frukosten startade en halvtimme senare när det är helg. Detta lämnade mindre tid till att ta sig till mässan (jag hade dessutom full packning att bära på denna dag) och på lördagen vill man ej vara senare än nödvändigt. Tro mig, köerna är något helt annat när allmänhten släpps in. Men vis av tidigare besök kunde jag passere dörrana nästan på slaget nio och min förköpsbiljett garanterade mig ånyo en gräddfil bredvid kassorna. På Seriescenen satt Adrian Malmgren och Elias Ericsson och livetecknade alster som sen skulle auktioneras ut för ett behjärtansvärt ändamål.

Jag ägnade den närmsta halvtimmen åt att orientera mig om läget efter fredagskvällen (många såg förvånansvärt fräscha ut) och memorera viktiga tider för signeringar och scenframträdanden. Det första av de senare som intresserade mig skulle starta klockan 10 och hade rubriken "Kalle Anka möter Nils Holgersson". Det var förra NAFS(k)-ordföranden Åsa Warnqvist som ledde ett panelsamtal på detta tema. Övriga deltagare var Elisabet Reslegård från Läsrörelsen, Kalle Anka-tecknaren Arild Midthun och Henrik Lange som kan korta tegelstensromaner till tre serierutor.

    

    

  

  

 

Nu återstod inte mycket mer än att gå runt och ta farväl av alla vänner med en förhoppning om att ses snart igen. Mitt tåg skulle gå 17.55 och jag ville förvissa mig om att jag verkligen skulle få utnyttja min platsbiljett. Det var rätt tänkt att vara ute i tid eftersom den enda obokade vagnen tyvärr utelämnats ur tåget och det fick till följd att det blev trångt i de gemensamma utrymmena. Bortsett från detta gick resan bra och jag var hemma på utsatt tid, strax efter nio. Det hade varit tre lagom späckade dagar, och den allt annat än knökfulla lördagen hade lämnat gott om tid för att träffa folk. Det blir nog bokmässa nästa år också. Vi får se.

Ytterligare bilder finns att se här.

Då jag ej disponerar ett obegränsat utrymme för mina serier blev det inga större utsvävningar i inköpsväg på årets bokmässa. Detta är vad som låg i packningen när jag åkte hem:

Viktor Kasparsson, 1000 ögon och James Fjong.

Senaste Viktor Kasparsson-albumet, Vinterbrand (som är det femte i ordningen enligt den officiella numreringen) var naturligtvis självskrivet. Det innehåller ett antal av de kortare historier Dennis Gustafsson skapat med sin detektiv för att publicera andra sammanhang vilka knyts samman med en ramberättelse där Kasparsson och fröken Emilia Varga färdas i den senares automobil genom den skånska vinternatten medan Karsparsson berättar om sina tidigare eskapader för att fölrdriva tiden.

Från Albumförlaget kommer även Cthulhu, en fristående fortsättning på de tidigare albumen i 1000 ögon-serien av Jonas Anderson& Daniel Thollin. Och när Johan Andreasson berättade att någonstans i bokhögarna låg den absolut sista James Fjong-volymen med skyddsomslag (bara en mindre del av upplagen hade sådana) var jag naturligtvis tvungen att leta upp den (inte det lättaste) för att sen införliva den i samlingarna. Inget man direkt sträckläser, men onekligen något av en svensk "undergroundklassiker" eller vad man nu skall kalla den. Ett fint personporträtt av seriens skapare, Leif Rundqvist, finns att läsa här. 

Naturligtvis såg jag till att få mina album signerade:

Signerade seriealbum.

Daniel och Jonas åstadkom något som skall föreställa H.P. Lovecraft-historien "Färg bortomtid och rum" som höll på att skrämma mig från vettet när jag läste den i slutet på 70-talet (synnerligen elakt av dem), medan Dennis på min inrådan ritade fröken Vargas bil som jagas av ett hiskligt monster.

Det blev som framgått av tidigare postningar två tillskott i skissboken under årets bokmässa:

Professor Quantum från A.M.O.K.

Oscar Hjelmgren tecknade sin egen Professor Quantum som i vanliga fall är en bifigur i serien A.M.O.K. som går i Herman Hedning. Här uppträder hon i vad som kan tolkas som både aftonklänning och baddräkt, något som hon aldrig skulle göra i serien. Men det är väl det man skall ha skissböcker till...

Wonder Woman med stort hår.

Henrik Jonsson fick fria händer och valde då att avbilda Diana Prince, eller Wonder Woman som hon heter när hon superhjältar. Min medförda penna räckte inte på långa vägar till för att åstadkomma den svärta han ville ha i hennes hår utan han avslutade skissen nästa dag när han tagit med sig för ändamålet lämpliga ritdon.

Klicka på bilderna så blir de större (i mitt skissboksgalleri på CAF).

I lördags hade NAFS(k) kallat till höstmöte och denna gång var det åter vår traditionella möteslokal Åttingen på Reimersholme i Stockholm som var platsen där det skulle äga rum. Renoveringen var tydligen klar. Vid ett-tiden på eftermiddagen såg det ut så här:

Greger och Mats förbereder medan deltagarna väntar tålmodigt.

För en gångs skull sammanföll 13.13 ankeborgstid med den svenska sommartiden och mötet startades därför utan några förseningar. Man kan notera att Göran Ribe, den svenska ankismens farbror, ännu en gång underlät att göra entré efter att mötet börjat. Vart är världen på väg? Den viktigaste punkten på dagordningen var att mötet skulle klubba igenom en redan beslutad stadgeändring som skulle förhindra att man kan förledas att tro att det går att portrösta om föreningens budget och efter en diskussion som mest handlade om kommateringsregler och bindestreck gick den igenom utan mankemang. 

Greger, Mats och knapphistorik.

En annan diskussion under punkten "övriga frågor" rörde hur man skulle förfara med en eventuell ny föreningsnål ("(k)napp"). Bror Hellman har utrett frågan och mötet fick ta del av detta och efteråt ventilera sina eventuella åsikter i frågan. Den tidigare (k)nappen hade vi framställt i fem upplagor mellan 1986 och 1994, varje hade varit i 100 exemplar. Det borde därför inte vara helt orealistiskt att låta tillverka 500 stycken på ett bräde. Vad gäller motivet lämnade mötet ytterligare förslag som borde beaktas innan styrelsen beslutar något i frågan. Målet är att (k)nappen skall finnas till föreningens 40-årsjubileum nästa år.

Mingel med förfriskningar.

Därmed var den officiella mötesdelen slut och medan förfriskningar dukades fram en trappa ner visades de båda kortfilmerna Mickey's Garden och The Band Concert (förstås) från 1935. Den senare kan man se hur många gånger som helst utan att tröttna på den. Mötesdeltagarna lät sig sen väl smaka av kakor och kaffe, te och läsk (men inte i samma behållare) medan man passade på att mingla runt. Många hade inte setts sen årsmötet (eller ännu längre tillbaka) så det var ingen brist på samtalsämnen direkt.

Göran Ribe och Johan Blixt.

Ovanstående bild visar Göran Ribe och Johan Blixt inbegripna i en livlig diskussion, men liknade situationer utspelade sig på fler ställen.

Efter pausen var det återsamling i markplanet för nu skulle mötet fortsätta med NAFS(k):s årliga lotteri (förkortat NÅL). Det betyder att föreningen lottar ut något fint pris bland betalande medlemmar i tre kategorier: Närvarande på mötet, (k)nattar och samtliga medlemmar. Är man (k)natte och dessutom närvarande på mötet har man alltså tre chanser att kamma hem en vinst. Och det var också tre medlemmar som var kvalificerade för detta.

Greger kollar medlemmar, Mats slår tärningar.

Dragningen förrättades på krångligast möjliga sätt med hjälp av tärningar med 6, 10 och 20 sidor för att hålla spänningen vid liv. Att det dessutom finns många kollusornummer som för tillfället är vakanta i väntan på att deras ägare skall ta sitt förnuft till fånga och börja betala in medlemsavgiften igen gjorde att det tog sin lilla tid att få fram vinnarna.

Vi väntar på vinnarna.

Minuterna tickade fram utan att någon vinnare materialiserade sig, men så till sist hamnade man i "alla medlemmar"-kategorin på 635 och det tyckte jag kändes väldigt bekant. Mycket riktigt var det Lars Petrus i Oakland, USA, som var vinnaren. Vad han vinner beror på portokostnaden. Det skall helst vara något lättviktigt... I kategorin "närvarande" kammade en en van vinnare hem priset:

Arn Linder med vinst.

Det blev Arn Linder som fick ynnesten att sjäv välja sin vinst: En av Fantagraphics samlingar av gamla Musse Pigg-serier av Floyd Gottfredson. Hans lycka över detta är inte att ta miste på! När utlottningen var överståndem lät Mats meddela att han knåpat ihop en ny frågesport där själva tävlingsmomentet bestod i att i en bild ur en serie identifiera vilket föremål som täckts med en röd cirkel och om möjligt även identifiera själva seriehistorien med titel. Inte helt lätt visade det sig (men ingen hade väl trott något annat).

Mats ställer bildfrågor.

Det är ofta tämligen knepigt att identifiera en enskild serieruta och tar man bort det viktigaste i den blir det ännu svårare. Det stönades en hel del här och var bland deltagarna, för att inte tala om de utrop av besvikelse som kunde höras när de rätta svaren meddelades. Bäst av alla hade Stefan Diös lyckats, och han hade skrapat ihop drygt 40 poäng av 45 möjliga. Det är dock inte känt om han fick något pris för detta, för jag måste bryta upp tämligen omgående efter att tävlingen avslutats för att ta mig till tåget mot Västerås.

De som stannade kvar längre avåt en gemensam middag och gick sen och såg filmen Inside Out som har fått ganska bra kritik överlag. Men något måste jag försaka då jag väljer att åka över dagen utan övernattning. Det var ändå ett bra möte på det hela taget!

Vaknade i soffan i någorlunda normal tid (fast det i mitt huvud var sen eftermiddag). Lars kände för att äta ute idag, så när vi gjort oss hyfsat presentabla stegade vi iväg i riktning mot Oakland Grill på Franklin Street. Redan förra året övertygade Lars mig om att detta var ett frukostställe värt en omväg (att detta inte behövs är ju ännu bättre) och dagens ”Huevos el Diablo” gjorde inget för att ändra på detta. När vi kom dit tolkade vi folket som hängde på trottoaren som väntande i kö till brunchen, men när Lars stack in huvudet innanför dörren för att få detta bekräftat visade det sig vara ett felaktigt antagande och vi blev genast anvisade ett bord.

  

Idag var det onsdag och jag skulle nu temporärt lämna Oakland och ta mig till San Diego och Comic-Con. Mitt vanliga förmiddagsflyg skulle gå från San Francisco 10.40 och jag behövde därför hinna med BART-tåget från Oakland West som gick strax efter 8. Jag var packad och klar vid halv sju, och tjugo i sju stod Lars vis spisen och stekte omelett medan katterna hungrigt såg på. De skulle emellertid inte få någon mat innan han var tillbaka efter att ha satt av mig vid BART, utan fick avundas oss när vi smorde kråset före avfärd. Jag hann med rätt tåg och sen blev vagnen som vanligt nästan helt tom när de centrala delarna av San Francisco passerats.

Jag anlände till SFO i god tid och såg till att tagga och lämna in väskan samt forcera säkerhetskontrollen. Jag underlät i hastigheten att plocka upp datorn ur min väska och det tog därför några minuter extra när den måste kontrolleras efteråt. I gaten gick det ganska lätt att skilja Comic-con folket från övriga passagerare. Jag hamnade i sista boarding-gruppen (som vanligt) men fick ändå rum med min väska i utrymmet ovanför. Det serverades dryckjom (jag tog lite kryddstark tomatjuice) på vägen, men i övrigt gick färden utan incidenter. Fastän man startat rejält försenade hade nästan hela den tiden tagits in och när jag plockat väskan av bagagebandet var klockan bara tjugo över ett.

  

  

  

Jag var något senare till frukost denna dag (kan ha något att göra med att jag sovit ca 4 timmar) och konsekvensen av detta var att det ej fanns något knaprigt bacon att lägga på min reservproviantsmacka. I övrigt fanns dock allt som borde vara där så jag kunde äta som jag är van, och avsluta med en blåbärsmuffin till kaffet. Det blev istället jördnötssmör och jordgubbssylt på två stora skivor vitt formbröd (som måste delas i trekanter för att få plats i asken), en klassisk kombination i det här landet. Jag plockade även med mig en banan och två äpplen att ta till om blodsockerhalten skulle sjunka drastiskt under dagen.

  

  

  

  

Klicka på bilderna så förstoras de. Fler bilder här.

Jag kunde nästa morgon lägga ännu en natts god sömn bakom mig och istället ägna mig åt att försöka skapa raklödder med San Diegos hårda vatten. Jag började rent ut sagt tröttna på detta irritationsmoment men genom ihärdigt vispande med borsten åstadkom jag tillräckligt för att prestera en någorlunda presentabel rakning. Vid frukosten fanns det nu både bacon och små trevliga omeletter, så dagens reservproviant blev inspirerad av Memphis store son och innehöll därför både bacon och jordnötssmör. Borde man kunna stå sig på ganska länge.

Bussen kom på utsatt tid och gick extra fort eftersom den var så gott som full redan efter andra hållplatsen (där jag kliver på) och sålunda endast stannade för avstigande (inga alls) ute på Shelter Island. Därför var jag inne i lobbyn på Convention centret före halv tio och satte genast fart mot den vänstra delen. Robin behövde sova ut efter gårdagens tested.com-partaj så vi skulle inte träffas förrän lite senare. Jag nådde Terry Dodsons monter strax efteråt och där stod konstnären själv med ett hemlighetsfullt leende på läpparna. Vi hälsade och utan vidare krusiduller plockade han fram en portfolimapp och slog upp den. Jag sneglade försiktigt på min kommission, osäker på om jag verkligen sett rätt. Men jo, det hade jag.

  

  

  

  

  

  

Klicka på bilderna för att se dem bättre. Fler bilder finns på flickr.com.

Här kommer några hastigt nedknackade reflektioner över serieåret som gått. Detta är bara vad som slog mig när jag började tänka efter vad som hänt och vad jag läst under 2015. Nedan listar jag några serier som har jag haft mycket utbyte av i år.

Utländskt:
- Red One av Xavier Dorison och Terry& Rachel Dodson.
- Harley Quinn av Jimmy Palmiotti, Amanda Conner och Chad Hardin.
- Starfire av Jimmy Palmiotti, Amanda Conner och Emanuela Lupacchino.

Starfire läser jag numera först av tidningarna jag prenumererar på. Här nummer 1-6.

- Lady Killer av Joëlle Jones och Jamie S. Rich.
- Lady Sabre & The Pirates of the Ineffable Aether av Greg Rucka& Rick Burchett.
- Love & Rockets nummer 7 av Jaime& Gilbert Hernandez.
- Velvet av Ed Brubaker och Steve Epting.
- Gravedigger av Christopher Mills och Rick Burchett.
- Long Distance av Thom Zahler.
- The Chilling Adventures of Sabrina av Roberto Aguirre-Sacasa och Robert Hack.

The Chilling Adventures of Sabrina plågades av en ojämn utgivning. Här 1-4.

- Satellite Sam av Matt Fraction och Howard Chaykin.
- Black Magick av Greg Rucka och Nicola Scott.
- Prince Pangur Ban the Fluffy the Collected Series av Holly Golightly.

Svenskt:
- Zelda av Lina Neidestam fast man är hänvisad till att läsa den på norska. Lite trist att hon gått ner till tre strippar i veckan på grund av yttre omständigheter (jag antar att hennes bebis har med saken att göra).
- Sword Princess Amaltea av Natalia Batista (med assistenter).
- Viktor Kasparsson: Vinterbrand av Dennis Gustafsson.
- 91:an i skånska kriget av Claes Reimerthi och Gert Lozell.
- Theo: Deus Ex Machina. Den Helige Ande av Ola Skogäng och Daniel Thollin.
- Badgäster och bedragare av Christina Jonsson
- Herman Hedning av Jonas Darnell med biserierna Illustrerad Djävulskap (Mikael Grahn), Rock Manlyfist (Johan Wanloo) och A.M.O.K. (Oscar Hjelmgren)
- Wicked Hero av Malmgren & Winroth.
- Plåstra 2: Den ännu bättre boken av Malin Svedjeholm

Zelda, Viktor Kasparsson och Plåstra.

I den svenska förlagsvärlden fortsätter Jonas Anderson (Albumförlaget), Andreas Eriksson (Ades Media), Johan Kimrin (Apart Förlag), Lisa Wibom (Wibom Books) med flera att uträtta storverk med begränsade resurser till sitt förfogande. Cobolts utgivning av Blueberry får annars betraktas som den enskilt största seriehändelsen, men också det faktum att James Fjong både fick kulturstöd samt redan är ute i en andra upplaga är något av en sensation. Även Galagos återutgivning av Ratte i en genomarbetad samlingsvolym var en stor kulturgärning.

Egmonts Sandman-bok förtjänar också den ett omnämnande som ett bevis på hur bra det kan bli om ingen möda sparas i produktionen (bra gjort, Micke Sol). Svenska Serier-bilagan som Egmont skickade med några av sina vanliga tidningar var också den ett bra initiativ. Också att MAD-samlingarna fortsätter att komma ut under Germund von Wowerns säkra redaktörskap är positivt. Och på tal om Germund så håller han och Johan Kimrin på att förnya Agent X9 till snudd på oigenkännelighet (som också det är positivt menat). Trevligt att de också lyssnar på förslag om lämpligt innehåll för tidningen.

Det var tråkigt att Bittra djur i Herman Hedning upphörde. (Men förhoppningsvis ger det mer tid för Johanna Kristiansson att ägna sig åt hennes och Joakim Gunnarssons serie Katten Nils.)

Besvikelser var naturligtvis serietidningsdöden, men jag har inga förslag på hur man skall komma till rätta med den. Det var trots allt inte så illa att Utopi höll ut i 14 nummer innan man kastade in handduken. Jag tycker också att Buster-samlingen från Egmont lämnade en del övrigt att önska i form av tryck och reproduktion, men tack och lov hör jag inte till målgruppen så jag väljer att inte reta mig på detta. Den fick ett rejält genomslag i övrig media så jag antar att denna (målgruppen altså) är nöjd.

Den enda film med seriebakgrund jag sett i år var kortversionen av Alena på SvT och där säger Kim W. Andersson själv att långfilmen är mycket bättre så jag väntar med omdömet tills den haft DVD-släpp. Jag föll också för grupptrycket (förhållandevis geek-tätt på min arbetsplats) och plågade mig igenom Marvel's Jessica Jones. Det är nästan 13 förslösade timmar av mitt liv som jag aldrig får igen. Då var Marvel's Agent Carter långt mer underhållande (mest beroende på att Hayley Atwell var magnifik i titelrollen) och där ser jag faktiskt fram emot fortsättningen...

Vi skall också vara tacksamma att vi har en så trevlig och välarrangerad seriefestival som SIS i landet. Ola, Anders, Linda och c:o gör ett hästjobb så vi kan träffas och ha trevligt under en helg i Kulturhuset. Jag längtar redan till nästa års arrangemang!

För egen del blev det detta år en mindre mängd serieoriginalän det brukar vara, men de som införlivades i samlingen var alla sådant som jag verkligen ville ha. (Och när Gisèle Lagacé svarar "I have very little left in regards to Archie work" på förfrågningar om original känns det ganska bra, måste jag erkänna. )

Gott slut! Fira med ABBA och Happy New Year (det tänker jag göra).

Blueberry volym 1.

Förra årets mest efterlängtade seriealbum var troligen första samlingsvolymen med "Blueberry" av Jean-Michel Charlier& Jean Giraud från Cobolt förlag. Och fastän jag gav bort den i julklapp åt mig själv är det först nu jag haft möjlighet att skriva några rader om den. De tre avsnitten av "Blueberry" som ingår publicerades ursprungligen i serietidningen Pilote mellan 1963 och 1965 och har tidigare endast funnits tillgängliga på svenska som svartvita fortsättningsserier i Fantomen från 1982. Det är alltså en stor kulturgärning Cobolt härmed åstadkommit och om allt går i lås kommer det att totalt bli nio böcker med en utgivningstakt av 1-2 om året (samproduktion med andra länder är till viss del styrande) för att åstadkomma en komplett utgåva. Det är naturligtvis också frågan om en nyöversättning, signerad Viktor Agering. Nog så viktigt och säger en del om ambitionsnivån!

För alla med en gnutta serieintresse behöver "Blueberry" ingen presentation. Det är en allmänt accepterad sanning att den hör hemma på den absolut högsta toppen vad gäller äventyrsserier. Inte mycket kan mäta sig med Charlier & Giraud när de är i toppform, och även i denna dess mest tidiga inkarnation håller den en mycket hög klass. Det är intressant att kunna följa seriens utveckling ända från början och se hur Charlier & Giraud successivt blir allt varmare i kläderna och snabbt hittar flytet i berättandet. Giraud var vid denna tid influerad av sin läromästare, Joseph Gillain (pseudonymen "Jijé") och det skulle dröja några album innan han helt frigjort sig från honom. Det är tämligen svårt att lägga ifrån sig den här boken när man börjat läsa...

Boken inleds med ett 22 sidor långt artikelsjok som tjänar som en utmärkt introduktion till serien. Utöver förordet av José-Louis Bocuet (förtjänstfullt översatt av Björn Wahlberg) har min gode vän Daniel Atterbom skrivit om "Blueberry" ur ett svenskt perspektiv och belyser så väl den organiserade Blueberry-fandom som funnits som seriens utgivningshistoria på svenska förlag. Tyvärr kom den intervju han gjorde med mig i egenskap av "Blueberry"-recensent i Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla inte med, men det blir kanske fler tillfällen? Här finns också ett mycket användbart index och en översikt av seriens ibland tämligen snåriga kronologi.

Annat värt att notera är att papperskvaliteten är vald utifrån kriteriet att den skulle efterlikna det papper som Pilote trycktes på för att originalfärglaggningen skulle återges på bästa sätt. Här har man valt att vara så trogen ursprungspubliceringen att man till och med behållit de två sidor i första historien som var i två-färg också här (de har färglagts senare, tydligen med ett inte helt tillfredsställande resultat). På det hela taget lämnar denna mycket propra utgåva inget att önska, utan den är helt och hållet precis vad man kan begära när det gäller en av seriehistoriens största klassiker. Fast nog borde man ha kunnat stava till Françoise Hardys förnamn?"François"? Sheesh... Bättre korrläsning nästa gång, tack!

Regelbundna läsare av bloggen har knappast kunnat undgå att lägga märke till att jag då och då lägger mig till med en originalsida från någon tecknad serie. Jag vill inte riktigt kalla det för samlande eftersom en sådan behöver både mål och struktur, och jag har ingetdera utan köper det som talar till mig just för tillfället. Naturligtvis var det något av en slump att jag började med detta. Så här gick det till:

Kalle Anka och Fantomen av Johan Andreasson.

I början av 80-talet var det vanligt att man hängde på Epix-förlagets redaktion när man var i Stockholm (ända tills förlagschefen själv, Horst Schröder, körde ut en) och där satt flera av dåtidens bästa svenska serieskapare och arbetade: Mikael Grahn, Ulf Jansson, Johan Andreasson... Naturligtvis beundrade jag storögt allt som växte fram på deras ritbord, och vid ett besök 1984 visade Johan Andreasson ett omslag han gjort åt en konsttidning i tabloidformat förställande Kalle Anka och Fantomen. Han lät också veta på direkt fråga att det faktiskt var till salu för en i mitt tycke hög men ändå överkomlig summa. Här lärde jag mig sanningen att "de enda affärer man ångrar är de man inte gör", så efter en kort tids vånda slog jag till. Och naturligtvis har jag aldrig ångrat mig det minsta. Bilden hänger fortfarande inramad ipå väggen i vardagsrummet i Riddarhyttan. Året därpå köpte jag de båda originalen till ensidan Kalle Anka iÖstberlin ur Elitserien 1/85 av honom. Ett rktigt kap som jag fortfarande räknar som ett av de finaste serieoriginal jag äger!

Betty and Veronica #15 av Dan & James DeCarlo.

Sommaren 1989 var jag på semester i New York tillsammans med en rejäl drös ankister. Vi bodde alla hos vår vän Ken ute på Long Island, men tillbringade en stor del av den vakna tiden på Manhattan. Och där i en seriebutik (som jag för mitt liv inte kan komma ihåg vad den hette, bara att den låg på övre delen av ön) hittade jag detta omslag från Betty and Veronica #15. Det var då alldeles färskt (tidningen hade kommit ut ungefär ett år tidigare) och var utställt till försäljning tillsammans med tre andra. Om jag förstod seriehandlaren rätt hade han fått dem av Dan DeCarlo själv för att ta reda på om det fanns någon efterfrågan på dylikt kulturgods. Priset var $25/st vilket medförde att jag måste välja ut ett av dem då jag inte tyckte mig ha råd med mer, och det blev just detta omslag som fann nåd inför mina ögon. Naturligtvis är det lätt att med facit i hand vad gäller prisutvecklingen förbanna detta mitt beslut, men å andra sidan var det faktiskt det snyggaste omslaget. Något som inte minst bevisas av att jag inte kan dra mig till minnes vad de andra tre föreställde.

Modellskiss från The Maze Agency av Adam Hughes.

1992 besökte jag Comic-con i San Diego för första (men verkligen inte sista) gången, och i Artist's Alley träffade jag den då "unge och lovande" serieskaparen Adam Hughes. Han hade redan vid denna tid gjort sig ett namn som tecknare av Justice League America, men jag var mer intresserad av att höra om hans förstlingsverk, The Maze Agency (Mike W. Barr var även han närvarande) samt att se efter om det fanns någon bra originalsida till salu från den. Så här efteråt kan det låta lätt absurt att jag kollade igenom ett tjugotal sidor från The Maze Agency och Star Trek och ratade samtliga för att jag tyckte att ingen var tillräckligt bra (de kostade mellan $30 och $60/styck). Oavsett hur de såg ut hade det varit en bra investering med tanke på den megastjärnestatus han skulle få något år senare. Men det är lätt att vara efterklok. Jag tröstar mig med att den modellskiss över Jennifer Mays kontor som jag slutligen bestämde mig för är något unikt. Och väldigt snygg i sin enkelhet. Den har jag haft på väggen i vardagsrummet ända sen dess! Priset var överkomliga $40 och Hughes signerade den medan jag väntade (detta var innan han lade sig till med "AH!" som namnteckning).

Jag har skrivit lite mer om mina tankar och motivationer vad gäller serieoriginal här. Tilläggas kan att med eBays etablering började köpa serieoriginal mycket oftare så antalet i min ägo ökade snudd på exponentiellt ett tag för att sen plana ut på dagens nivå. Klicka på bilderna för att se dem i mitt galleri på CAF.

En av förra årets bättre läsupplevelser var Lady Killer av Joëlle Jones& Jamie S Rich, så när det började dyka upp original från den till salu tyckte jag att det kunde vara en lämplig julklapp åt mig själv och slog till på de här:

Lady Killer #4, sidan 11.

Sidan 11 ur nummer 4 som visar att Joëlle Jones inte bara behärskar mode, arkitektur och heminredning från det tidiga 60-talet utan även är väl fötrogen med fordonen från samma tid. Här ser vi yrkesmördaren Josie Schuller i en rafflande biljakt där hon är ute efter sin forne handledare Mr. Peck som färdas i en Jaguar E-type Mk1 (eller XKE som den plägade att benämnas i de forna kolonierna). Då yrkesmördarens arbetstider är svåra att kombinera med privatlivet (livspusslet var jobbigt redan för 50 år sen) har hon tvingats ta med sina minderåriga tvillingdöttrar i den 1958 Chevrolet Apache pickup hon kör...

Lady Killer #3, sidan 14-15.

Uppslaget över sidan 14-15 ur nummer tre. Ett utmärkt exempel på allt som gjorde Lady Killer till en bra serie: dramatik, action, ett visst mått humor och en miljöteckning där allt är rätt för tidsperioden (1962) i minsta detalj. Här ger dessutom perspektivet klara Hitchcock-vibbar! Och en helt funktionell layout som också är ett litet konstverk i sig.

Klicka på bilderna för att se dem i större format i mitt CAF-galleri.

Affären bjöd också på en oväntad bonus:

Lady Killer färgtryck.

Två numrerade färgtryck; omslaget från nummer tre samt en promobild från den kommande fortsättningen (för övrigt hennes första försök till färgläggning sägs det). Gjorde inte ont.

I år hade jag till sist gjort slag i saken och bestämt mig för att besöka London Super Comic Con 20-21/2 och vad händer då? Jag blir naturligtvis drabbad av samma sjuka som många andra på firman med feber och hosta som de två huvudsakliga ingridienserna. Typiskt. Men har man bestämt sig så går det inte att backa ur för det. Det var bara att sätta sig på Arlandabussen fredag morgon, ta sig genom säkerhetskontrollen och sen vänta i gaten tills det var dags att gå ombord på SAS morgonflyg 07.55 vilket landade punktligt på Heathrow halv tio lokal tid. 

SAS morgonflyg utanför Heathrow Terminal 2.

Då jag denna gång reste med endast handbagage forcerade jag snabbt passkontrollen (som för EU-medborgare var helt automatiserad) och försvann ner i tunnelbanan. Där visade det sig vid kontroll att det fanns £7.50 kvar på mitt Oyster Card sen tidigare och fastän det hade räckt in till London valde jag att köpa till £20. Då skulle jag slippa bekymra mig om det något mer då de flesta av mina planerade resor kostade runt tre pund.

Jag satte mig på nästa tåg på Piccadilly Line in mot City och stännade på det ända tills det kommit till Covent Garden där jag gick av. När jag orienterat mig i markplanet tog jag mig raskt till Orbital Comics på 8 Great Newport St. Egentligen är det närmare att gå av vid Leicester Square men jag ville njuta av solskenet för det såg ut att bli en fin dag. Hos Orbital ägnade jag större tiden att glutta på deras stora hylla med nyinkommet och det var nära att jag köpt på mig ett exemplar av storformatsutgåvan av Black Magic #1, men jag besinnade mig i sista stund. 

Orbital Comics från gatan.

Jag lämnade istället Orbital Comics och promenerade norrut i ungefär fem minuter till Forbidden Planets megastore på Shaftesbury Avenue. Där är det inget problem att tillbringa en timma utan att riskera att bli uttråkad. Redan i skyltfönstret kan man förundras över statyetterna av diverse superhjältinnor i premiumstorlek från Sideshow Collectibles (med priser därefter) och för att riktigt tillgodogöra sig allt som finns en trappa ner behövs det gott om tid.

Forbidden Planet sedd från Shaftesbury Avenues södra sida.

Inte heller här ville det riktiga köpsuget infinna sig, men jag fick i alla fall se Super Zero i verkligheten och kunde konstatera att jag avvaktar med den tills den kommit samlad i mjuka pärmar. Jag hade nu börjat känna ett visst skrik i magen så jag samlade ihop mig, lämnade Forbidden Planet och förlyttade mig tillbaka. Inte samma väg utan denna gång gick jag Shaftesbury Avenue, svängde åt vänster och tog vägen genom de kinesiska kvarteren i West End till Charing Cross Road. I korsningen med Great Newport Street ligger mitt prefererade näringsställe i denna del av staden, puben The Porcupine. Jag tog en snabbtitt på menyn i fönstret, konstaterade att både 5 oz-biffen och den belgiska chokladkakan fanns kvar och klev innanför dörren. Den trevlige bartendern (av fransk börd) upplyste mig om att matsalen en trappa upp skulle öppna så snart hans kollega kommit in från uteserveringen. Jag bad om ett litet glas Doom Bar medan jag väntade, beställde biffen och gick sen uppför trappan och satte mig vid mitt vanliga bord.

The Noel Coward Dining Room med bar.

Än så länge var jag helt ensam och passade på att njuta av friden medan jag smuttade på min bitter. Sen började lunchgästerna droppa in och de kunde ej kategoriseras utan representerade ett varierat urval av fredagsflanerare och shoppare. Min biff kom in, serverad med klyftpotatis, stekt tomat och ett gott kryddsmör. För £9.99 känns det snudd på prisvärt då den var mör och fin och mörkt rosa i mitten. Den räckte i nästan 10 minuter. Jag var tydligen mer utsvulten än jag trott, men det hade varit en tidig frukost. Eftersom jag gjort rent på tallriken tilläts jag beställa den varma chokladkakan med vaniljglass och den försvan den också även om det tog sin lilla tid. Jag avslutade min sena lunch med ännu ett glas Doom Bar. Det gäller att passa på när den finns på fat. Hela kalaset kostade mig £18.75 vilket är mycket överkomligt. Och då är miljön & den trevliga servisen en ren bonus! 

The Porcupine från andra sidan Charing Cross Road.

Jag hade fortfarande gott om tid till strövtåg i centrala London så jag gick västerut, förbi Piccadilly Circus, och tog av söderut på Regent Street. Jag sneddade tillbaka via Pall Mall, tog vänstervarvet på Cockspur Street och gick på The Mall genom Admirality Arch. Nöjd med att lyckats undvika Trafalgar Square (ovanligt) svängde jag söderut på Horse Guard Road och följde den tills den tog slut. Då har man regeringsbyggnaderna i Whitehall på vänster hand och St James's Park till höger. När jag ändå var i närheten gick jag raskt bort till huset på Queen Anne's Gate 15 och för en gångs skull...

Lord Brett's residens.

...verkade Lord Brett Sinclair vara hemma! Som framgår av ovanstående bild stod det nämligen en Aston Martin parkerad utanför på gatan, och jag antar att det är hans vinterbil. Den bermudagula DBS:en rattar han nog bara på sommarhalvåret! Det var som vanligt trevligt att se hur miljön är oförändrad sen det tidiga 70-talet. Jag tog vägen genom St James's Park tillbaka, korsade The Mall och gick längs Pall Mall österut mot Regent Street. Då passerar man alle de konservativa herrklubbarna (inklusive Reformklubben från Jorden runt på 80 dagar) som fortfarande är placerade där. Nu började jag känna mig trött, så jag klev på tunnelbanan vid Piccadilly Circus, bytte till Central Line vid Holborn och åkte sen till Queensway där jag steg av och tog hissen upp till markytan. De sista metrarna längs Moscow Road och Hereford Road gick jag till fots tills jag var framme vid mitt hotell. 

New Linden Hotel.

Mitt rum var klart för inflyttning och jag försatte ingen tid utan tog mig dit på nolltid. Att jag fått ett av rummen en halvtrappa under gatuplanet gjorde inget alls. De är rätt mysiga och inte alls trånga så det stör. Att jag också skulle ha mindre än en minut till frukosten (och inte behöva begagna mig av hotellets slöa hiss för att ta mig dit) var en extra bonus. Jag kopplade upp datorn och satt och surfade i en timma (det är aldrig fel med ytterligare förberedelser inför morgondagen) tills jag började känna mig frusen. Då lutade jag mig en stund på sängen och det slutade med att jag slumrade tills klockan var åtta och då tyckte jag att det var lika bra att gå och lägga sig. Ett bra beslut eftersom jag sov som som en stock till klockan ett och sen lyckades somna om igen. Det värsta av sjukdomen kanske var över nu?

Ingen idé att försöka sova längre än nödvändigt (att London är en timme tidigare märks bäst på morgonen) utan jag tog en dusch och lyckades åstadkomma en riktigt bra rakning med engångshyvel och endast raktvål i fast form. Frukosten serverades från 7.30 och skulle jag vara på plats vid Excel utställningshallar till klockan nio borde jag sitta på tunnelbanan 8.14 om man får tro reseplaneraren. Nu var det ingen direkt rush till frukosten så fastän jag ännu inte hade någon aptit att tala om kunde jag sätta i mig tillräckligt med mat för att klara mig till långt efter lunch. Delar av hotellets kvinnliga personal förgyllde min frukost med sin närvaro. De hade inte hunnit avsluta sin egen när jag kom drällande och hälsade hurtfriskt på mig medan de städade av bordet de suttit vid.

Resan från Queensway via Bond Street (där jag skulle byta till Jubilee Line) och Canning Town (byte till Docklands Light Railway) som slutade vid stationen Custom House tog snarare kortare tid än de förmodade 37 minuterna och det var ingen större konst att hitta till min slutdestination. Mässhallen dominerar grannskapet, minst sagt. Den var redan öppen eftersom det vid sidan av London Super Comic Conäven pågick en mässa om bebisar och tillbehör samt en med klassiska bilar. Ingen trängsel utanför, dock:

EXCEL Center, London.

När jag promenerat mer än halva byggnadens längd började det skyltas för min tillställning, och när jag visat min biljett och det konstaterats att jag var berättigad till tidigt insläpp 09.30 blev jag hänvisad till en kö i en tom mässhall. Jag yppskattade att det var mellan 100-150 personer före mig så det var inte någon direkt trängsel att tala om. När klockan efter en dryg halvtimme närmade sig insläpp hate jag mer folk bakom än framför mig.Alla betedde sig lugnt och städat när insläppet väl inträffade, och jag gick genast till Artist's Alley för att orientera mig och se efter om serieskaparna var lika tidiga som fansen. Köerna var löjligt korta med undantag av de till Brian Bolland, Steve Dillon och Frank Cho. Jag gjorde snabbt upp en plan och inledde med de här två:

Till vänster klottrar Howard Chaykin på mina Blackhawk, till höger Marv Wolfman.

Howard Chaykin var i full färd med att göra en skiss av Reuben Flagg på ett blankt omslag, men höll oavbrutet munnen igång och levererade den ena "kontroversiella" åsikten efter den andra kryddat med väldigt många kraftord. Själv utnyttjade tiden till att titta igenom de original han hade till salu, både de i mappen "ADILTS ONLY" och de som var lämpliga för alla åldrar. Som tur var lade mitt sjukdomstillstånd sordin på köplusten, annars kunde det mycket väl blivit någon affär. Priserna var inte avskräckande höga, nämligen. Men ganska exakt klockan 10 blev det min tur och han gjorde tre signaturer på mina medhavda Blackhawk. Efter att ha tackat honom för detta ("Det är jag som skall tacka för att du hade sånt tålamod!") gick jag i riktning mod borden där VIP-gästerna satt, och mellan de långa köerna till Bolland och Cho satt Marv Wolfman och signerade en tjock bunt tidningar på löpande band som någon girig geek hade placerat framför honom.

När det var klart langade jag fram mitt exemplar av The New Teen Titans #38 och frågade ironiskt om han någonsin fått sätta sin namnteckning på den förut? Nej, det hade aldrig hänt. påstod han. Sen passade jag på att ställa några frågor om tillblivelsen av denna en av mina absoluta favorithistorier, och Wolfman svarade glatt efter bästa förmåga. Sen mina besök i San Diego vet jag att han har mycket att berätta om det finns tid till det, och då kön tog slut med mig behövde jag inte känna att jag upptog dyrbar tid med ovidkommande nonsens. Det är nog inte många serieförfattare som fortfarande fefter 33 år får frågor om samma historia, men det är fler än jag som tycker om den...   

Justerad Sean Phillips kunde ändå signera. Till höger Emanuela Lupacchino.

Hos Sean Phillips var det så gott som tomt på folk, och förklaringen till detta var troligen att en stor skylt framför honom meddelade att han skadat sin hand och inte kunde göra några skisser denna gång. Signera gick emellertid fortfarande bra, så min samling av Criminal och första numret av The Fade Out som jag tagit med fick båda namnteckningar av honom. Han hade enhetspris £150 för alla originalsidor, men jag hittade inget som direkt talade till mig.

Emanuela Lupacchino visade sig vara en mycket älskvärd dam som när jag berättade att jag fått en teckning gjord via proxy av henne för ett par år sedan förhörde sig om både motivet och omständigheterna. Hon kom ihåg Magnus som ordnat det hela, men också motivet, Sabrina the Teen-Age Witch, fick tydligen klockor att ringa i hennes huvud. Hon blev sålunda väldigt positivt inställd till att skriva på omslagen till de tre nummer av Worlds' Finest jag tagit med mig. Hon hade bara skissoriginal med sig, och det är jag inte så intresserad av. En kommission vore däremot en helt annan sak.

Cosplay-avdelningen.

I bilden ovan kan ses cosplay-avdelningen där både professionella utklädningsartister och föreningar för de som har det som hobby höll hus. Man är på god väg att bli lika skickliga som sina amerikanska kollegor. Och det var uppfriskande att se förebilder ur brittiska och europeiska serier och filmer som omväxling.

Steve Dillon skissar.

Steve Dillon hade som tidigare nämnts en av de längsta köerna. Inte så konstigt med tanke på vilken tid och omsorg han ägnade åt varje skiss. Kön fylldes på kontinuerligt, men en funtionär höll hela tiden koll på att den höll sig realistisk. Fansen hade ett oändligt tålamod. Sen kan man ju fråga sig hur många "rökande Jesse Custer i profil" Dillon förfärdigat under årens lopp? Så varför inte be om ett annat motiv...? När jag observerade Dillons kö blev jag upptäckt av min arbetskamrat Anna och hennes Reino. Hon var inte heller helt frisk men hade trots detta sett gårdagskvällens föreställning av "Kinky Boots" vilket var en humörhöjare av rang. I övrigt hade man sett och hört det mesta man ville göra. Vi enades om att träffas halv fem på min favoritpub Prince Edward för en tidig middag och skiljdes sen åt igen.

Kattbuss från "My Neighbour Totoro".

När jag fotograferade ovanstående fordon hade jag ingen aning om att det var en kattbuss från den kända filmen "My Neighbor Totoro" och med en passagerare som skall föreställa No-Face/ Kaonashi från den tillika välkända "Spirited Away". Båda i regi avHayao Miyazaki. Det blev jag emellertid snart upplyst om. Mitt enda försvar är att mitt intresse för anime inte är direkt himlastormande. Men väl genomfört cosplay, som synes.

John McCrea med fans.

Utan att jag riktigt vet hur det gick till hamnade jag i samspråk med den utomordentligt trevlige och vältalige John McCrea, i min värld mest känd som Garth Ennis tecknare och samarbetspartner på Hitman. Han har dock fler strängar på sin lyra men verkade inte misstycka att ägna en kvart åt Hitman, Tommy Monoghan och världen runt omkring som han och Ennis skapade och sen skildrade i 60 nummer av dess egen tidning. Det slutade med att jag dristade mig att fråga om möjligheterna till att få ett bidrag gjort i min skissbok? Det visade sig gå alldeles utmärkt, fastän inte förrän på söndagen. Så nu visste jag vad jag skulle göra då. 

Efter detta upplyftande mellanspel kom jag på att ett panelsamtal om DC:s Multiverse som jag tänkt lyssna till nu hade börjat, men då det bara förflutit en kvart gick jag dit och satte mig för att höra på resten. Det var Marv Wolfman, Yanick Paquette& Jill Thompson som gav sin syn på detta. Mycket kloka saker blev sagda fastän Paquette alltid blev avbruten av mässans högtalarsystem som gjorde viktiga tillkännagivaden närhelst han sträckte sig efter mikrofonen. Kontentan blev att en för detaljerad kontinuitet verkar mycket hämmande på kreativiteten. Efter panelen köade jag till Dillon i hans speciella signeringsskö där antalet objekt var maximerat till tre. Och jag hade bara ett, Heartland från 1997. Dillon var (som vanligt) sen, men kön rörde sig fort.

Om jag skulle hinna tillbaka i tid för middag var det hög tid att lämna mässhallen nu, så då gjorde jag det, Resan tillbaka gick bokstavligen som på räls, men när jag klivit upp i gatuplan på Quuensway nåddes jag av beskedet att mitt sällskap skulle bli något försenat. Jag såg dock till att beställa en pint Old Rosie cider medan jag väntade, vilket förvånade herrn bredvid mig för han hade aldrig sett någon göra det förut. Märkligt, med tanke på hur välsmakande den är. När Anna och Reino anlände tog vi ett bord vid fönstret mot Hereford Road och studerade menyn. Jag bestämde mig för husets lilla hamburgare (fullt tillräcklig skulle det visa sig), Anna ville ha fish & chips (på kolja) och Reino tog husets paj som dagen till ära var av Shepherd's-typ. Maten kom snart på bordet och var mycket välsmakande! Tyvärr gjorde min brit på aptit att jag inte orkade avsluta den goda burgaren, men är man inte frisk så är man.

Vi satt kvar tills klockan var närmare sju, men eftersom Anna också ville till hotellet för att kurera sig bröt vi upp utan att ha beställt en andra omgång. På mitt hotell hände sen inte mycket utan jag passade på att ta igen mig för att tillfriskna ytterligare till söndagen. Det hade i vilket fall som helst varit en mycked lyckad dag!