Jag hade organiserat det mesta av mitt bagage redan lördag kväll, så jag behövde inte jäkta med söndagsfrukosten. Konstigt nog var det fler hotellgäster som hängde på låset denna dag, men eftersom jag visste precis vad jag ville ha hann jag ockupera brödrosten innan övriga ens lokaliserat var den fanns. Jag gjorde också en rejäl dubbelmacka med ost och skinka som reservproviant i händelse av utebliven lunch. Den passade precis i en av de förslutningsbara påsar som tillhandahålls på flygplatsernas säkerhetskontroller och som jag därför har ett mindre lager av i mitt handbagage.
Utcheckningen bjöd inte på några överraskningar och jag lovade personalen att försöka komma tillbaka i en inte alltför avlägsen framtid. Resan till mässhallen förlöpte friktionsfritt och kön var ännu kortare än under gårdagen. Innan jag ställde mig i den gick jag en trappa ner till den kombinerade garderoben och effektförvaringen där jag betalade ett pund för att få mitt handbagage omhändertaget och slippa släpa omkring på det under dagen.
Söndag morgon i Artist's Alley.
Det var inget riktigt drag i mässan vid denna tidiga timma, så jag misstänkte att gårdagskvällen blivit sen för mången utställare och mässbesökare. Britterna är ju inte direkt kända för att ta det lugnt när det är fest... Bortsett från en lång kö med förhoppningsfulla fans vid Steve Dillonsännu så länge tomma bord var det inte mycket till aktivitet i Artist's Alley. I bilden ovan är i alla fall Yanick Paquette på plats vid sitt bord. John McCrea hade förvarnat att han knappast skulle vara där vid det tidiga insläppet men jag passerade ändå ungefär en gång i kvarten för att vara riktigt säker på att inte missa honom.
Jag hittade två nummer av Hitman (6 & 18) som han kunde få signera för den totala summan om £1. Visserligen har jag alla samlingarna, men några strönummer med autografer på är också helt OK:
Enji Night som Harley Quinn.
Under gårdagen hade jag faktiskt blivit förvånad över bristen riktigt bra cosplayade Harley Quinns, men på söndagen blev det ändring på detta. Då hade fröken Enji Night klätt ut sig som i bilden ovan och hon hade inte varit bortkommen på Harleypaloozan i San Diego. Eftersom det var tidigt på dagen och hon ännu ej hunnit tröttna på att posera för amatörfotografer fick jag flera riktigt bra bilder av vilka den härovan är den som jag är mest nöjd med.
Nu hade John McCrea kommit på plats och han verkade bli glad över arr jag dykt upp och dessutom bestämt mig för det något dyrare helfigursalternativet. Mitt önskemål om "en leende Tommy Monoghan, glad och nöjd" föll i god jord och hamnade som nummer två på listan efter ett skissomslag med Spider-Man. Jag lovade att titta förbi då och då och kolla hur bilden växte fram och det hade han inget emot.
Jag diskuterade också en eventuell kommission med Emanuela Lupacchino (en Harley Quinn baserad på hur hon cosplayas av Makenzie Smith) och fastän hon bara framställer dylika inför de conventions hon besöker och San Diego inte är en av dem tyckte hon att det nog skulle gå att ordna leverans dit med vänner. Speciellt när hon fick höra vad jag hade i åtanke! Mina kommissions-idéer kanske är utmanade på ett positivt sätt? Vi får se om det blir något av det vad det lider.
Elphaba & Glinda från "Wicked".
Ovan kan ses ett annat minnesvärt cosplay; Elphaba och Glinda från musikalen "Wicked". Överhuvudtaget så var det mer cosplay på söndagen, det krävdes bara att folk skulle vakna först. En konsekvens av att det denna dag utöver den stora finalen i cosplay-tävlingen även var tre paneler med cosplay-tema. Runt borden i den delen av lokalen var det trångt. Det hjläpte knappast till att järntronen från TV-serien "Game of Thrones" hade ställts upp där och hugade tronpretendenter kunde få sin bild tagen sittande i den för £5. Stax intill kunde cosplayare bli fotograferade med professionell utrustning och det var en stadig ström med intressenter också där.
Den i convention-sammanhang ständigt närvarande Beshara Maalouf med sin firma Nostalgic Investments hade rest över Atlanten för att delta, och fastän hans serieoriginal är i högsta prisklassen är det alltid kul att bläddra igenom hans mappar och gotta sig åt allt fint som finns där. Med tanke på hur ofta jag sett vissa av hans grejor som är till salu finns det knappast något behov av att äga dem. Även Marc Mokken med Art of Comics hade tagit sig dit, och för den som är specialintresserad av Dave McKean så är hans mappar en guldgruva.
Panelen på golvet under censurdebatten.
Halv ett var det så dags för den enda paneldebatt jag tänkt lyssna till denna dag. Ämnet som skulle diskuteras var "serietidningar, censur och yttrandefrihet" och de som skulle göra detta var Jill Thompson, Emma Vieceli, Frank Cho och Howard Chaykin (som är ordningen i vilken de syns i bilden här ovan). Det började med att Chaykin bestämde att han ville ha ett intimare samtal och därför ansåg att deltagarna skulle stå på golvet nära publiken istället för att sitta bakom bordet 10 meter bort. Som en konsekvens av detta krävde han då att publiken skulle sätta sig på de främsta stolsraderna. Själv satt jag redan långt fram och behövde inte känna mig utpekad. Själva debatten tillförde inte så mycket nytt, men deltagarna visade sig vara slagfärdiga och ha mål i munnen så det var vilket fall som helst underhållande. Chaykin framstår mer och mer som seriebranschens svar på Jan Guillou... Det enda som var dåligt var ljudet, och stundtals måste deltagarna prata utan mikrofon. Då missade alla utom de på första raden i mitten vad som sades.
John McCrea med kommission.
När panelen var över begav jag mig ibväg mot John McCreas bord för att se om det blivit något. Om det hade! Med besked! Han hade blivit distraherad av en förhoppningsfull ung man som visat upp sin portfolio och då också fått en massa konstruktiv kritik, men det hade haft det positiva med sig att han gjort en helt ny omstart på ny sida i skissboken och resultatet av detta hade blivit helt outstanding. Detta torde med all önskvärd tydlighet framgå av bilden ovan. Tydligen hade han haft roligt medan han tecknade och jag tycker det syns. Bilden kan ses i mitt CAF-galleri för bättre detaljrikedom. Jag tackade honom och påpekade att han verkligen gav mycket för den blygsamma summa han begärt för sitt arbete. Sen signerade han det två numren av Hitman också!Trevlig kille, John McCrea. Honom träffar jag gärna igen (Dogwelder i Hitman var för övrigt hans skapelse).
Nu återstod itnte mycket mer än att packa ihop och anträda färden mot Heathrow. Jag köpte en burk läsk utanför själva seriedelen och konsumerade den och min lunchmacka på stående fot tillsammans med andra seriemännikor som också hade medhavd mat. Sen plockade jag ut mitt handbagage, stuvade undan skissboken och åkte med allmänna färdmedel till Heathrow terminal 2. Jag var framme i mycket god tid redan före klockan fyra.
Heathrow terminal 2.
Utskrift av boardingkort och säkerhetskontroll gick väldigt smidigt och jag köpte en flaska mineralvatten innan jag slog mig ner i en fåtölj med utsikt över en informationstavla så jag skulle se när 18.05-planet till Arlanda begåvats med en gate. Väntan blev dock lång och två gånger blinkde meddelanden om försening på tavlan. Till sist när klockan var närmare halv sju tillkännagavs det var planet stod och jag tog mig dit med så långa kliv att jag var snudd på först i kön när boardingen inleddes. En timme försenade blev en halvtimme vid landningen på Arlanda, och nästa buss till västerås gick 22.40. Jag var alltså hemma till midnatt vilket var ungefär vad jag räknat med. Det är trots allt mycket smidigt att åka till London med endast kollektiva färdmedel till sitt förfogande.
Hade jag varit fullt frisk hade det säkert varit ännu roligare, så vi får se hur jag gör ett annat år. London Super Comic Con var ett perfekt sätt att träffa serieskapare som sällan eller aldrig kommer till San Diego. Dillon till exempel har inte varit där sen British Invasion-åren med Vertigo på 90-talet, men till LSCC kommer han alltsomoftast. Om det skall göras större inköp blir det dock till att resa med incheckat bagage nästa gång.
